KRÖNIKOR KÖP UNNI DROUGGES BÖCKER   ANMÄL HONOM! I ett nyligen ganska uppmärksammat fall av kvinnomisshandel kom gärningsmannen undan med några tusen i böter. Kvinnan redogjorde för upprepat våld under det tvååriga förhållandet, blandannat ett knäckt näsben. Men det enda som gick att bevisa var en örfil, som dessutom påstods vara en reaktion på en örfil utdelad av kvinnan själv. Mannen i fråga fick komma till tals i en kvällstidning sedan kvinnan berättat sin version. Han förnekade allt utom den beklagliga örfilen som han gjort sig skyldig till efter att han lämnat kvinnan och träffat en ny flickvän. Mannen framstår nu som ett offer, orättvist uthängd i media. Den här berättelsen blir man inte särdeles klok av. Tyvärr är det just så som åtskilliga misshandelsförhållanden uppfattas i efterhand. Det är inte fråga om en flåbuse som mordhotar sin vettskrämda fru i åratal efter att hon lämnat honom. De fallen är ”enkla”, och det är det scenariot som rättsapparaten bygger sin strategi på. Vi sympatiserar fullt ut med kvinnan som till varje pris vill bli kvitt våldsverkaren men inte vågar av rädsla för repressalier. Hon är ett klockrent offer och bereds praktiskt inriktad hjälp. Men alla män som slår är inte så lättdefinierade. Och många kvinnor som blir slagna står hellre ut med ett och annat våldsutbrott i marginalen än att bli lämnade av mannen de trots allt älskar (eller snarare: är emotionellt beroende av). De polisanmäler inte våldet eftersom de befarar att relationen kommer att gå under av en rättegång där mannen får sitt straff. De här kvinnorna är fler än vi tror och när de väl bestämt sig för att anmäla har snubben redan kvistat. De går till polisen utan dokument på den systematiska misshandeln och de framstår som försmådda och bittra satmaror på jakt efter hämnd. I bästa fall kan de få dit honom på en örfil. Därför: Anmäl rätt av, tjejer! Om en relation tål våld, då tål den banne mig också lagen. Aftonbladet 2001