Namn: Linda Nilsson
Ålder: 35 år
Bor: Malmö
Yrke: Socionom

Har du publicerat dig förut?
Nej

Har du egna författardrömmar?
Jag har många drömmar!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
Jag följer Unnis blogg och på så sätt kom jag i kontakt med projektidén. Förutom att Unni Drougge är en av mina favoritförfattarinnor så finner jag den kollektiva tanken, idén att skapa något tillsammans som oerhört inspirerande.

Även ämnet i boken berör. Jag arbetar som socionom och kommer i kontakt med familjer med liknande relationsproblem som Bianca och Connie. Över huvudtaget träffar jag många kvinnor som far illa i samhället.

Var det svårt?
Själva skrivandet flöt på. Det kändes oerhört fritt att slippa byråkratiska ramar och regler. Det svåra var att välja vilket av medförfattarnas spår man skulle haka på och fortsätta driva i handlingen. Det finns så många bra tankar redan i boken.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag en del ideèr… alla slut behöver ju inte nödvändigtvis vara lyckliga, vi får vänta och se helt enkelt. Just nu förundras jag över hur varje kapitel slutar!

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Helt fantastiskt och väldigt overkligt. Jag tror inte att det riktigt sjunkit in ännu. Jag är väldigt lycklig och stolt över att få vara en del av detta nyskapande projekt.

Unnis kommentar till Lindas kapitel:

Linda skriver suggestivt och lyckas förmedla ett krypande obehag, en klaustrofobisk och förtätad stämning som fördjupar bekantskapen med Bianca och blottar hennes inre kval. Författaren har modet att leta upp tänkbara förklaringar till huvudpersonens psykologiska brister genom att göra en resa till hennes barndom där det nakna såret gapar öppet. Kapitlet vibrerar av dov ångest och en oförmåga att göra något åt den, samma oförmåga som Connie kanske upplever i sin protest mot kontaktlösheten. Det är skickligt att med så små medel frammana ett så kusligt kapitel.