OBS! Blogginläggen från Connie i det här kapitlet är skrivna av Elisabeth Clegg! Vi kommer att behöva hjälpas åt med vissa kapitel här i sluttampen så att några får flera författare

Jag funderar på att vi fr o m nu inte lägger upp resten av slutet. Vad tycks om det? Vi jobbar ju tätt ihop numera via Gooledocs, så att vi har insyn. Men vid det här laget kommer inga fler medförfattare att delta än dem som redan är inne i gamet. Och vi kanske inte ska röja slutet?

Ja,  den frågan ska givetvis beslutas demokratiskt, så vi får väl se.

Om någon händelsevis undrar varför inga nya kapitel publicerats på länge vill jag bara meddela att vi nu befinner oss i slutspurten och därför behöver ha en pågående intern diskussion om pusselbitarna som ska slipas till. Vi har enats om hur berättelsen ska sluta och jobbar med gemensamma krafter på vägen dit. Det gör vi på Googledocs.

Men nu är det inte långt kvar. Snart har vi alltså skrivit färdigt hela boken. Därmed har vi också bevisat att det går att arbeta på det här sättet.

Face the future!

Nu kommer Martinas kapitel 40, från HUS-1, det börjar på s 353.

Shit, vad nära final vi är nu!

Hopp & hej!

Lars Eriks raffel börjar på s 337.

Hajar ni att vi börjar bli klara?

/Er medförfattare Bunni

Nu kan ni se Martinas kapitel i blädderboken. Det börjar på s 327. Efter det ska Lars Erik få stoltsera med sitt kidnappningsdrama.

Läs och njut!

Hallå alla!

Nu har vi äntligen fått ha vår efterlängtade motherfuckin brainstorm. Alla medförfattare samlades (förutom Anja Ek, som tyvärr hade goda förhinder med att signera en bok).

Linda & Lars Erik knäcker nötter

Skulle slutet vara hel- eller halvlyckligt? Sens moral? Röd tråd?

Elisabeth, Jonas och Martina i think tank

Ellinor & Daniel - en grupp i gruppen

Men plötsligt lossnade det. Vi såg filmen. En bra film. Och alla kunde bestämma vilken del de ville skriva. Det tog tre timmar. Som om en kreativ jättehjärna tagit över ledningen. Magiskt!

Lars Erik liknade processen vid ett havandeskap.

Förlossningen närmar sig.

Äntligen kunde vi ta fram bubblet!

Tack alla sköna medförfattare för en oförglömlig workshop! Och tack Anna, som satt vid protokollet.

Nu jävlar kör vi spiken i botten – kiss da future!

Lars Erik är på väg in med ett nytt actionspäckat kapitel, men vi behöver att någon också skriver Connies blogg inifrån dokusåpan. Gör det, ta ut svängarna nu!

Kuss!

Hej hopp, alla! Det kom ett tips på tänkbart slut från en modig kvinna som heter Vivianne Thorsell. Vi publicerar det här, efter hennes tillåtelse, som en liten hint om att det är tillåtet att spekulera kring historiens upplösning.

Bianca lutade sig tillbaka och såg ut över havet. Hon andades ut och vinkade åt Dennis som kom gående med två paraplydrinkar, han höjde den ena lite och log. Fem år hade gått sen hon träffade honom för första gången, och här låg dom nu, på en grekisk ö, Karphatos, känd som vindarnas ö, och njöt av livet. Hon var så lycklig så det kändes olustigt, kunde man vara så här lycklig? När tar det slut?  Nej, bort med sådana tankar. Dennis höjde sitt glas och sa skål.

–Skål älskling, log hon.

– Har du stängt av mobilen? undrade han. Hon nickade. Ja, det hade varit en hektisk vinter och vår. Och nu innan de flög från Sverige hade Connie berättat att hon väntade barn. Bianca skulle bli mormor i höst. Allt hade ordnat sig så bra för Connie, hon hade träffat en snäll man, gift sig och nu skulle första barnet komma. Cuba hade rest ut i världen och jobbade just nu som volontär i Brasilien.  Dennis och Bianca hade gjort succé med sin nya tidning Vindico, en annorlunda modetidning med naturligt stora fotomodeller. Tidningen innehöll även mycket politik utan nån speciell politisk inriktning men med spännande och annorlunda reportage.  Första numret hade innehållit en stor intervju med Bianca om hennes liv med bilder både på henne och Connie. Connie mådde bra nu och hade skrivit en imponerande berättelse om tiden som anorektisk och den långa jobbiga vägen till en sund kroppskänsla.  Där fanns även ett reportage med en känd politiker som hade haft problem med hetsätning i familjen. Bilderna på modellerna hade varit avspända och många kvinnor hade hört av sig och känt sig bekväma och glada. Äntligen ett modemagasin för vanliga kvinnor, en befrielse!  Det hade varit en vinter med teveintervjuer, debattprogram, tidningsintervjuer medmera, Vindicio hade sålt enormt bra för att vara en helt ny tidning på en tuff marknad och Bianca och Dennis var verkligen i hetluften. En del av intäkterna gick till Riksföreningen Anorexi och Bulimi.  Äntligen kände Bianca att hon hamnat rätt och att hon fått upprättelse för den gamla tidningens image.

–Du, i nästa nummer av Vindicio kan väl jag vara på framsidan? utbrast Dennis och kisade mot henne i solen.

– Ja du och Castro, log Bianca.

Enligt min egen smak är kanske detta slut en aning för sockrigt. Jag skulle gärna lägga till en ironisk twist i så fall:

– Nej, men snälla Dennis, sa hon sen, när hon insåg att han menade allvar. Du förstår väl att vi inte kan ha en skäggig karl med sin rufsiga hund på omslaget till en modetidning.

– Varför inte? undrade Dennis och såg förtörnad ut.

Bianca stönade.

– Men har du inte lärt dig tidningsbranschens a och o än? Man måste ha en pingla på framsidan.

– Varför det?

– Men herregud, Dennis! Söta flickor säljer!

Okej, vad känner ni? Vi funderar på att ha en workshop här hos mig lördagen den 19 september där vi spånar fram slutet. Vilka vill/kan delta? Mejla mig: unnidrougge@unnidrougge.com

Puss!

Här kör vi så det ryker. Dagens bidragsgivare är Jonas Rudberg. Gammal i gamet, kan man ju säga eftersom han redan medverkat en gång tidigare.

Vad jag vill berömma hos Jonas är hans förmåga att lyfta storyn ännu ett snäpp. Detta gör han med en stilistisk vighet som får oss att undra lite över varför Jonas inte redan är en etablerad författare. Han har också nästlat sig in i anorexins centrala nervsystem och låter oss komma närmare genom att låna oss Cubas blick, Connies närmaste vän. Ett skickligt perspektivbyte. Nu är det alltså Cuba som betraktar händelserna.

Jag vill att ni alla nu skärper era tangenter och gör er beredda på ett crescendo.

Det står klart att Connie ska delta i dokusåpan. Men vad har Kroppens Befrielsefront för planer? Kommer de att sabba hela programmet? Kommer Connie att klara det? Hur sjuk/frisk är hon egentligen?

Och vilka var det som placerade en granat utanör Gullhaga och tände eld på ett skogsparti? Vilka krafter har KB utmanat? Eller är det Dennis som har lik i lasten?

Hur ska Bianca försörja sig? Etc, etc.

Det finns ett drag hos Dennis jag tycker att vi ska vara uppmärksamma på och det gäller hans benägenhet att ta till våld mot alla som på något sätt kränker kvinnokroppen. Där är Dennis okontrollerad. Ni kan väl fnula på vad det kan leda till.

Och hur går det i Biancas och Dennis nu äntligen påbörjade kärleks- och sexrelation? Hur har Bianca det med sin kropp och sin självbild?

Kom bara ihåg att vi nu, i bokens tredje del har bytt fokus från Bianca. Det hindrar inte att vi  på ett smart sätt kan låta berättandet vandra från person till person, fast helst kapitelvis, annars stör det stilen.

Men skriv nu, vänner! Och briefa gärna här eller på min privata mejladress så ska jag ge all info jag har.

Nu ligger ett nytt bidrag uppe. Jag delade upp det i två kapitel eftersom författaren varit så flitig med tangenterna. Kapitel 33 och 34, alltså.

Stolta och glada vill vi härmed presentera en ny medförfattare:

Namn: Lars Erik Larsson
Ålder: 69 år
Bor: Västerås
Yrke: Golvläggare (numera pensionerad)

Har du publicerat dig förut?
Har aldrig publicerat det jag har skrivit men jag har planer på att försöka få en bok utgiven som jag har jobbat på länge.

Har du egna författardrömmar?
Drömmen har nog funnits där länge. Kanske är det läge för det nu även om det är i senaste laget, Unnis projekt kanske får mig att ta en allvarlig funderare, det är ju långt innan jag blir hundra år så jag har ju lite tid på mig.

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
JJag visste mycket väl vem Unni var, har läst hennes bok Heroine och gillade hennes språk och sätt att skriva och jag tyckte att det var ett bra sätt att testa sig själv och jag hoppas att Unnis idé kan få flera att försöka skriva, det är ett alldeles ypperligt tillfälle om man vill göra allvar av sina författardrömmar och kanske kan det bli en injektion för förlagen att våga satsa på dolda förmågor, så att vi får se flera liknande projekt som Unnis.

Var det svårt?
Just detta avsnitt hade jag ganska klart för mig hur det skulle se ut, det var bara att skriva ner det jag tänkte så det flöt på ganska bra.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag vill att spänningen ska skruvas upp ytterligare och kulminera i något dramatiskt men vet inte vad. Jag vill inte att någon ska bli dödad utan att det blir ett bra slut.

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Det känns verkligen upplyftande att kunna läsa sin egen text på internet, verkligen roligt och jag är glad att jag fick vara med.

Unnis kommentar till Lars Eriks bidrag:

Det var med höjda ögonbryn och spänd förväntan som jag följde hur Lars Erik tog in en ny aspekt av livet på Gullhaga. Hans kunskaper i hantverk kändes autentiska och intressanta, och hantverkarna han beskrev blev så tydliga att man nästan kunde känna hur de luktade. Extra glad blev jag av att han inte gjorde Biancas och Dennis relation enklare, utan istället förde in deras rädsla i den sexakt som äntligen blev av och som fick deras nakenhet att framkalla känslor av hjälplöshet och frustration. I slutet uppstod en ordentlig cliffhanger. Well done, Lars Erik!