Nu kan ni se Martinas kapitel i blädderboken. Det börjar på s 327. Efter det ska Lars Erik få stoltsera med sitt kidnappningsdrama.

Läs och njut!

Här kör vi så det ryker. Dagens bidragsgivare är Jonas Rudberg. Gammal i gamet, kan man ju säga eftersom han redan medverkat en gång tidigare.

Vad jag vill berömma hos Jonas är hans förmåga att lyfta storyn ännu ett snäpp. Detta gör han med en stilistisk vighet som får oss att undra lite över varför Jonas inte redan är en etablerad författare. Han har också nästlat sig in i anorexins centrala nervsystem och låter oss komma närmare genom att låna oss Cubas blick, Connies närmaste vän. Ett skickligt perspektivbyte. Nu är det alltså Cuba som betraktar händelserna.

Jag vill att ni alla nu skärper era tangenter och gör er beredda på ett crescendo.

Det står klart att Connie ska delta i dokusåpan. Men vad har Kroppens Befrielsefront för planer? Kommer de att sabba hela programmet? Kommer Connie att klara det? Hur sjuk/frisk är hon egentligen?

Och vilka var det som placerade en granat utanör Gullhaga och tände eld på ett skogsparti? Vilka krafter har KB utmanat? Eller är det Dennis som har lik i lasten?

Hur ska Bianca försörja sig? Etc, etc.

Det finns ett drag hos Dennis jag tycker att vi ska vara uppmärksamma på och det gäller hans benägenhet att ta till våld mot alla som på något sätt kränker kvinnokroppen. Där är Dennis okontrollerad. Ni kan väl fnula på vad det kan leda till.

Och hur går det i Biancas och Dennis nu äntligen påbörjade kärleks- och sexrelation? Hur har Bianca det med sin kropp och sin självbild?

Kom bara ihåg att vi nu, i bokens tredje del har bytt fokus från Bianca. Det hindrar inte att vi  på ett smart sätt kan låta berättandet vandra från person till person, fast helst kapitelvis, annars stör det stilen.

Men skriv nu, vänner! Och briefa gärna här eller på min privata mejladress så ska jag ge all info jag har.

Nu ligger ett nytt bidrag uppe. Jag delade upp det i två kapitel eftersom författaren varit så flitig med tangenterna. Kapitel 33 och 34, alltså.

Stolta och glada vill vi härmed presentera en ny medförfattare:

Namn: Lars Erik Larsson
Ålder: 69 år
Bor: Västerås
Yrke: Golvläggare (numera pensionerad)

Har du publicerat dig förut?
Har aldrig publicerat det jag har skrivit men jag har planer på att försöka få en bok utgiven som jag har jobbat på länge.

Har du egna författardrömmar?
Drömmen har nog funnits där länge. Kanske är det läge för det nu även om det är i senaste laget, Unnis projekt kanske får mig att ta en allvarlig funderare, det är ju långt innan jag blir hundra år så jag har ju lite tid på mig.

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
JJag visste mycket väl vem Unni var, har läst hennes bok Heroine och gillade hennes språk och sätt att skriva och jag tyckte att det var ett bra sätt att testa sig själv och jag hoppas att Unnis idé kan få flera att försöka skriva, det är ett alldeles ypperligt tillfälle om man vill göra allvar av sina författardrömmar och kanske kan det bli en injektion för förlagen att våga satsa på dolda förmågor, så att vi får se flera liknande projekt som Unnis.

Var det svårt?
Just detta avsnitt hade jag ganska klart för mig hur det skulle se ut, det var bara att skriva ner det jag tänkte så det flöt på ganska bra.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag vill att spänningen ska skruvas upp ytterligare och kulminera i något dramatiskt men vet inte vad. Jag vill inte att någon ska bli dödad utan att det blir ett bra slut.

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Det känns verkligen upplyftande att kunna läsa sin egen text på internet, verkligen roligt och jag är glad att jag fick vara med.

Unnis kommentar till Lars Eriks bidrag:

Det var med höjda ögonbryn och spänd förväntan som jag följde hur Lars Erik tog in en ny aspekt av livet på Gullhaga. Hans kunskaper i hantverk kändes autentiska och intressanta, och hantverkarna han beskrev blev så tydliga att man nästan kunde känna hur de luktade. Extra glad blev jag av att han inte gjorde Biancas och Dennis relation enklare, utan istället förde in deras rädsla i den sexakt som äntligen blev av och som fick deras nakenhet att framkalla känslor av hjälplöshet och frustration. I slutet uppstod en ordentlig cliffhanger. Well done, Lars Erik!

Nu är kapitel 32 upplagt i blädderboken. Det börjar på s 282 och den eminenta skribenten är Linda Nilsson från Malmö. Här går det undan och vi är lyckliga över att få äran att publicera ännu ett fint bidrag till boken vi skriver tillsammans.

Jag måste säga att jag är förbluffad över all den talang och fantasi som driver romanen närmare sitt slut. Tesen om “the wisdom of the crowd” omsätts nu i praktiken. Det är stort och det är vackert.

Här kommer presentationen av vår nya medförfattare:

Namn: Linda Nilsson
Ålder: 35 år
Bor: Malmö
Yrke: Socionom

Har du publicerat dig förut?
Nej

Har du egna författardrömmar?
Jag har många drömmar!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
Jag följer Unnis blogg och på så sätt kom jag i kontakt med projektidén. Förutom att Unni Drougge är en av mina favoritförfattarinnor så finner jag den kollektiva tanken, idén att skapa något tillsammans som oerhört inspirerande.

Även ämnet i boken berör. Jag arbetar som socionom och kommer i kontakt med familjer med liknande relationsproblem som Bianca och Connie. Över huvudtaget träffar jag många kvinnor som far illa i samhället.

Var det svårt?
Själva skrivandet flöt på. Det kändes oerhört fritt att slippa byråkratiska ramar och regler. Det svåra var att välja vilket av medförfattarnas spår man skulle haka på och fortsätta driva i handlingen. Det finns så många bra tankar redan i boken.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag en del ideèr… alla slut behöver ju inte nödvändigtvis vara lyckliga, vi får vänta och se helt enkelt. Just nu förundras jag över hur varje kapitel slutar!

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Helt fantastiskt och väldigt overkligt. Jag tror inte att det riktigt sjunkit in ännu. Jag är väldigt lycklig och stolt över att få vara en del av detta nyskapande projekt.

Unnis kommentar till Lindas kapitel:

Linda skriver suggestivt och lyckas förmedla ett krypande obehag, en klaustrofobisk och förtätad stämning som fördjupar bekantskapen med Bianca och blottar hennes inre kval. Författaren har modet att leta upp tänkbara förklaringar till huvudpersonens psykologiska brister genom att göra en resa till hennes barndom där det nakna såret gapar öppet. Kapitlet vibrerar av dov ångest och en oförmåga att göra något åt den, samma oförmåga som Connie kanske upplever i sin protest mot kontaktlösheten. Det är skickligt att med så små medel frammana ett så kusligt kapitel.

Bidragen har kommit tätt, så för att inte göra det extra jobbigt för er som håller på att skriva, väljer vi att publicera kap 32 redan, som börjar på s 272. Det är Anja Ek som är på hugget igen. Det känns helt naturligt att de som bidragit tidigare kommer igen. Vi håller på att bilda ett litet skrivarkollektiv och jag vill uppmuntra alla som redan författat att skriva mer, ni är ju inne i handlingen.

Som jag berättat förut, blir det ibland ett litet pyssel i efterhand med att foga samman två jämbördiga bidrag som tar vid på samma ställe i romanen, men detta ökar också möjligheterna för er som skriver att bli publicerade. Så ta tag i era tangenter! The sky is the limit.

Som jag också tidigare berättat är vi positivt överraskade av de fyndiga vändningar och lyhörda introspektioner som medförfattarna tillfört handlingen.

Anjas nya kapitel tar upp den sexuella spänningen mellan Dennis och Bianca, men också rädslan de känner inför att ta steget. Jag är fortfarande nyfiken på om det ska bli något mellan dem.

Jonas Rudbergs kapitel, som föregår Anjas, antyder att de kan få det hett om öronen.

- Hur ska det gå med den bräckliga Connies medverkan i dokusåpan?

- Vad har Bianca på lut?

- Hur ska KB:s planerade aktion se ut?

- Hur utvecklas relationen mellan Cuba och Connie?

I en traditionell dramaturgisk kurva brukar saker lugna ner sig och se ut att gå vägen, men sedan inträffar en serie komplikationer som stegrar spänningen brutalt. Hur det ska sluta vet vi inte än, men låt fantasin blomma!

Nästa deadline är den 1 augusti!

Redan i morgon publicerar vi nästa kapitel, nu går det undan.

Nästa deadline är 1 augusti. SKRIV, SKRIV, SKRIV!

Här följer presentationen av vårt nya fynd:

Namn: Jonas Rudberg
Ålder: 47 år
Familj: Gift med Anja. Barnen Isak (21), Freja (19), Leo (13) och Vejde (4).
Bor: Enskededalen (strax söder om Stockholm)
Yrke: Biolog, arbetar med skogsfrågor på Naturskyddsföreningen
Webbadress: www.poeter.se/jonas

Har du publicerat dig förut?
Inte skönlitterärt, men jag har skrivit i tidningar och böcker utgivna av miljöorganisationer. Bland annat två intervjuer med ”den svenske miljörörelsens fader” Nils Dahlbeck. Och så har jag en sida på www.poeter.se med några gamla och nya dikter.

Har du egna författardrömmar?
Att mitt kapitel blivit publicerat här gör att jag definitivt vill en sak: skriva mer!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
Jag fick inbjudan via boktipset.se. Både det angelägna temat och själva formen gjorde mig nyfiken direkt. Men eftersom jag var utomlands utan uppkoppling när projektet drog igång hade jag inte tänkt skriva själv. Sedan hamnade jag i alla fall på sajten, fastnade direkt och sträckläste fram till och med det första bidraget. Då kunde jag inte låta bli att försöka.

Var det svårt?
Ja, fast inte så svårt som jag trodde innan jag satte mig att skriva. Arbetet från idé till färdig text är mödosamt men extremt stimulerande. För mig som medelålders man är det en extra utmaning att försöka leva mig in i hur huvudpersonen tänker och agerar – och varför. Helt klart kan jag identifiera mig med Connies engagemang och envishet.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Ja, absolut! Det blir otroligt spännande att läsa fortsättningen. Jag har funderat mycket över hur långt Connie kan gå och vad hon kan uppnå. För mig är hon bokens huvudperson, även om Bianca har rollen som läsarens ögon så att säga. Innan boken är slut kommer aktionsgruppen att ha uppnått sina mål – eller stoppas de av onda krafter? Succeed or die trying. Allt kan hända.

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Helt sanslöst kul! Speciellt som Unni har varit en av mina svenska favoritförfattare sen jag läste Andra sidan Alex och Heroine för sådär tio år sedan. Det här projektet är innovativt och spännande och jag är väldigt stolt över att få vara med.

Unnis kommentar till Jonas bidrag

Jonas behärskar språket mycket väl och skriver med glöd och träffsäkerhet. Dessutom har han god fingertoppskänsla för dramaturgiska vändningar. Spänningen skruvades upp rejält i och med Jonas kapitel, på flera plan. Jag blev också djupt impad över att han kunde beskriva kvinnlig sexuell upphetsning, det var riktigt juicy. Nu har han kastat ut en krok som jag är fruktansvärt nyfiken på konsekvenserna av.

Nu är ännu ett utvalt bidrag publicerat. Kapitel 29 börjar på s 224 i blädderboken. Författare är Martina Wiklund som även skrev kap 25.

Alla som redan medförfattat är således både lämpade och välkomna att fortsätta.

Martina plockade snyggt upp aktivist-tråden igen och skapade en överraskning som kändes både läskig och lovande.

Om projektet fortlöper med samma kreativitet har vi planer på att senare försöka sammanföra alla deltagare i en workshop där vi kan hjärnstorma fram hur boken ska sluta. Bli en av oss! Skriv!

NÄSTA DEADLINE ÄR FREDAGEN DEN 24 JULI!

Kräm från Xtremecreator & Bunni

NÄSTA DEADLINE ÄR PÅ FREDAG. SKRIV! ALLA BIDRAG ÄR VÄLKOMNA.

Jag inbjuder också alla läsare att diskutera hur ni tror/tycker att storyn ska fortlöpa. Visa att ni stödjer dem som vågar prova tangenterna.

Och så kommer en presentation av veckans läsarbidrag som skrivits av två personer i samarbete:

Ellinor Ekman, 31 år, studerar till lärare i drama och svenska vid Stockholms universitet, född, uppvuxen och fortfarande boende i Stockholm med omnejd

Daniel Domert, 31 år, doktor i fysikens didaktik, högstadielärare i matematik och naturorienterade ämnen, född och uppvuxen i Borlänge, men numer boende i Uppsala

Har du publicerat dig förut?

E: Nej, men i perioder så skriver jag mycket, mest poesi(mer eller mindre seriös). Har aldrig haft ambitionen att bli publicerad.

D: Ingenting skönlitterärt, men däremot en doktorsavhandling och ett antal vetenskapliga artiklar.

Har du egna författardrömmar?

E: Både ja och nej. Jag har så många drömmar!

D: Jag har alltid tyckt om att ha skrivandet som en av flera kreativa kanaler och visst finns det en dröm om att någon gång skriva en roman och i den bästa av världar att till och med få den publicerad. Det här projektet har inspirerat och gett den drömmen ny näring!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?

E: Satt i ett öltält på Peace & Love med Daniel, då jag fick ett SMS från min syster Mati(hon vet att Unni är en av mina favoritförfattare) om det här projektet. Bestämde mig direkt tror jag.

D: Jag satt uppenbarligen i samma öltält. Ellinor berättade om SMS:et och projektet för mig och jag tyckte det lät som en kul och spännande utmaning. Jag älskar alla slags utmaningar. Först så bestämde vi att vi skulle skriva var och en och inte visa för varandra vad vi skrivit, men som ni märker ändrade vi oss, vilket vi med facit i hand är glada för!

Var det svårt?

E: Det svåraste var att komma igång, hade faktiskt tänkt föreslå till Daniel att vi skulle strunta i det när det väl kom till kritan, istället började jag berätta om mina idéer, han om sina, och plötsligt var vi jäkligt inspirerade!

D: Det knepiga var att komma på en intressant handling som drev historien framåt och på samma gång fångade karaktärernas personligheter och vävde in det som Unni och de andra medförfattarna skrivit tidigare på ett bra sätt. Ibland flöt skrivandet bara på och vi var helt överens om handlingen, andra gånger verkade kreativiteten ha gömt sig någonstans och vi var mindre överens om vart handlingen skulle ta vägen. Men vi rodde det hela i land och jag tror att det var en styrka att vi kunde brainstorma med varandra.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?

E & D: En hel del. Vi har flera tänkbara slut av olika lycklighetsgrad. Det finns så många spännande trådar att plocka upp och det kommer säkerligen att dyka upp nya intressanta vändningar och kapitel från kommande medförfattare som förändrar saker och ting. Så var det hela slutar återstår att se. Vi vill dock hemskt gärna att det ska gå bra för Connie!

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?

E: Fantastiskt kul, jag skryter hela tiden!

D: Det känns underbart på alla sätt och vis och jag känner mig stolt, lycklig och tacksam över att få vara en del av Unnis nyskapande projekt.

Unnis kommentar till Daniel & Ellinors kapitel:

Det var så kul att läsa en text som två personer skrivit ihop och jag blev verkligen överraskad av vändningarna. De föreslog själva att vi skulle dela upp deras text i två kapitel, vilket föreföll helt naturligt. Jag är förbluffad över hur finkänsligt de behandlar huvudpersonerna och över dialogen. De tog också upp den underliggande konflikten i boken, den mellan utomparlamentarisk aktivism och etablissemanget, på ett fiffigt sätt när de återförde Albin till handlingen. Det var otippat och dessutom komiskt. Gillas! Man får inte glömma humorn, och jag tycker att scenen med Albin var störtskön och välfångad.

Nästa deadline är fredagen den 17 juli! Skriv skriv skriv!

Och här kommer en författarpresentation:

ELISABETH CLEGG, 34 från Umeå

Har du publicerat dig förut?
Endast några dikter i samband med en Creative Writing kurs på ett college i Manchester.

Har du egna författardrömmar?
När jag var liten funderade jag ofta på att bli författare och jag skrev mycket berättelser/böcker på låg och mellanstadiet.
På senare år har jag utvecklat mitt skrivande genom att delta i kurser/workshops, men det har i huvudsak varit ett fritidsintresse och jag har inte tagit mig tid att arbeta med några större projekt. Som det känns i dag så kommer jag säkert att fokusera på att skriva mer i framtiden. Det klart att det skulle vara roligt att skriva en egen roman.

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
När jag läste om Unnis projekt så tvekade jag inte en sekund med att delta. Romanen handlar om ett ämne som jag känner väldigt starkt för och så lät det underhållande och inspirerande att man skulle slutföra romanen tillsammans med andra. Jag ville inte heller gå miste om tillfället att få personlig feedback från Unni eftersom hon är min favoritförfattare i Sverige. Det var även tilltalande att Unni beskrev det lite som en skrivkurs så att man slapp känna allt för mycket prestationsångest.

Var det svårt?
Det är helt klart en utmaning att fortsätta skriva på en roman som någon annan har påbörjat. Det svåraste är nog att gestalta huvudpersonerna så att det matchar med hur Unni beskriver dem i första halvan av boken.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag har en del idéer, men man inspireras ju vidare av medförfattarna hela tiden vilket gör den här processen så spännande och något utöver det vanliga. Det blir ett sant nöje att läsa hur historien förlöper.

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Det känns helt otroligt att få medverka i en roman skriven av Unni Drougge. Jag har alltid varit ett stort fan av henne och har alla hennes böcker. Jag är så klart jätteglad och tacksam för det!

Unnis kommentar till Elisabeths bidrag:

Elisabeth skärpte berättelsen avsevärt med att öka dramatiken och skapa en ny konflikt. Det gjorde hon med stor inlevelse i Connies känsloliv. Plötsligt händer det en massa saker som kan leda handlingen åt ett håll vi inte anade. Elisabeth har också ett smidigt språk som rullar ut sig framför läsaren, som lugnt kan luta sig tillbaka och bara åka med.

Bidrag nr 2 är rykande färskt. Det börjar på s 205 i blädderboken.

Från och med nu kommer också all aktivitet kring Kroppens Befrielsefront att pågå här på Kiss the Future-sidan.

Alla är välkomna med synpunkter och diskussioner om fortsättningen på boken. Det skulle också kännas konstruktivt om medförfattarna deltar i en löpande utvärdering. Därför lämnas inloggningsuppgifter till de bidragande stjärnskribenterna.

En donationsknapp har installerats för dem som vill skänka en slant åt projektet. Hälften av beloppet går oavkortat till Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt, återstående används till projektets egna kostnader. Läs mer om regler och villkor här.

Skrivbidrag skickas till unnidrougge@unnidrougge.com och samtliga av dem kommer att behandlas med stor respekt och blir personligen kommenterade och belysta av mig. Det kan hända att ett kapitel inte blir antaget med en gång, men alla får en andra chans, eftersom mycket material kan plockas in senare efter en viss omarbetning. Det sker under vägledning från oss som står bakom projektet. Var inte rädda, vi hjälps åt!

Stolt som en mor presenterar jag här den andra medförfattaren.

Martina Wiklund, 22 år i augusti. Jag jobbar extra som lärarvikarie, men skulle hellre jobba med något där mitt skrivande fick vara i fokus. Jag bor i Stockholm, men har rötterna i Borlänge.

Har du publicerat dig förut?

Ja, jag har faktiskt publicerat mig förut, då min mamma fick nys om sajten Vulkan på internet, där alla får chansen att lägga ut sitt eventuella mästerverk. Där har jag hittills bara publicerat en bok – en samling krönikor som heter “Och mig kallde de pryd!”. Jättekul! I övrigt har jag publicerat tidningsmaterial då jag jobbat på lokaltidningarna i Borlänge.

Har du egna författardrömmar?
Jag har haft författardrömar och skrivarambitioner så länge jag kan minnas, och ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett vilket fantastiskt kreativt sätt det är att uttrycka sig på och just nu håller jag på att färdigställa en poesisamling.

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
Efter ett helt slumpartat (men mycket glatt överraskande) möte med Unni under Peace & Love-veckan i Borlänge, tipsade hon mig om att vara med efter att jag, näst intill lyrisk, förmedlade mitt eget, stora skrivintresse.

Var det svårt?
Jag kände att jag direkt hamnade i ett angenämt flow, men eftersom det är så mycket som ändå givetvis måste klaffa, var det självklart en utmaning. Dessutom måste ju Unnis röda tråd finnas kvar i de nya kapitlen, det tyckte jag var den roligaste prövningen.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag har funderat och funderat. Från ett brutalt och helt oväntat slut, till det mer lyckliga, klassiska slutet. Sen kom jag på att det kunde ju faktiskt sluta både oväntat, lite brutalt och lyckligt. Men ska inte förtälja vidare om det här …

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Som jag sagt även till Unni och till familj och vänner, så känns det nära på overkligt för mig. Så stort är det! Och att dessutom få medverka i en bok av en författare jag har som förebild, det är bara för bra för att vara sant. Är enormt tacksam över den här upplevelsen och möjligheten. Tack!

www.metrobloggen.se/killurdarlings