OBS! Blogginläggen från Connie i det här kapitlet är skrivna av Elisabeth Clegg! Vi kommer att behöva hjälpas åt med vissa kapitel här i sluttampen så att några får flera författare

Jag funderar på att vi fr o m nu inte lägger upp resten av slutet. Vad tycks om det? Vi jobbar ju tätt ihop numera via Gooledocs, så att vi har insyn. Men vid det här laget kommer inga fler medförfattare att delta än dem som redan är inne i gamet. Och vi kanske inte ska röja slutet?

Ja,  den frågan ska givetvis beslutas demokratiskt, så vi får väl se.

Hallå alla!

Nu har vi äntligen fått ha vår efterlängtade motherfuckin brainstorm. Alla medförfattare samlades (förutom Anja Ek, som tyvärr hade goda förhinder med att signera en bok).

Linda & Lars Erik knäcker nötter

Skulle slutet vara hel- eller halvlyckligt? Sens moral? Röd tråd?

Elisabeth, Jonas och Martina i think tank

Ellinor & Daniel - en grupp i gruppen

Men plötsligt lossnade det. Vi såg filmen. En bra film. Och alla kunde bestämma vilken del de ville skriva. Det tog tre timmar. Som om en kreativ jättehjärna tagit över ledningen. Magiskt!

Lars Erik liknade processen vid ett havandeskap.

Förlossningen närmar sig.

Äntligen kunde vi ta fram bubblet!

Tack alla sköna medförfattare för en oförglömlig workshop! Och tack Anna, som satt vid protokollet.

Nu jävlar kör vi spiken i botten – kiss da future!

Nu ligger ett nytt bidrag uppe. Jag delade upp det i två kapitel eftersom författaren varit så flitig med tangenterna. Kapitel 33 och 34, alltså.

Stolta och glada vill vi härmed presentera en ny medförfattare:

Namn: Lars Erik Larsson
Ålder: 69 år
Bor: Västerås
Yrke: Golvläggare (numera pensionerad)

Har du publicerat dig förut?
Har aldrig publicerat det jag har skrivit men jag har planer på att försöka få en bok utgiven som jag har jobbat på länge.

Har du egna författardrömmar?
Drömmen har nog funnits där länge. Kanske är det läge för det nu även om det är i senaste laget, Unnis projekt kanske får mig att ta en allvarlig funderare, det är ju långt innan jag blir hundra år så jag har ju lite tid på mig.

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
JJag visste mycket väl vem Unni var, har läst hennes bok Heroine och gillade hennes språk och sätt att skriva och jag tyckte att det var ett bra sätt att testa sig själv och jag hoppas att Unnis idé kan få flera att försöka skriva, det är ett alldeles ypperligt tillfälle om man vill göra allvar av sina författardrömmar och kanske kan det bli en injektion för förlagen att våga satsa på dolda förmågor, så att vi får se flera liknande projekt som Unnis.

Var det svårt?
Just detta avsnitt hade jag ganska klart för mig hur det skulle se ut, det var bara att skriva ner det jag tänkte så det flöt på ganska bra.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag vill att spänningen ska skruvas upp ytterligare och kulminera i något dramatiskt men vet inte vad. Jag vill inte att någon ska bli dödad utan att det blir ett bra slut.

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Det känns verkligen upplyftande att kunna läsa sin egen text på internet, verkligen roligt och jag är glad att jag fick vara med.

Unnis kommentar till Lars Eriks bidrag:

Det var med höjda ögonbryn och spänd förväntan som jag följde hur Lars Erik tog in en ny aspekt av livet på Gullhaga. Hans kunskaper i hantverk kändes autentiska och intressanta, och hantverkarna han beskrev blev så tydliga att man nästan kunde känna hur de luktade. Extra glad blev jag av att han inte gjorde Biancas och Dennis relation enklare, utan istället förde in deras rädsla i den sexakt som äntligen blev av och som fick deras nakenhet att framkalla känslor av hjälplöshet och frustration. I slutet uppstod en ordentlig cliffhanger. Well done, Lars Erik!

Nu är kapitel 32 upplagt i blädderboken. Det börjar på s 282 och den eminenta skribenten är Linda Nilsson från Malmö. Här går det undan och vi är lyckliga över att få äran att publicera ännu ett fint bidrag till boken vi skriver tillsammans.

Jag måste säga att jag är förbluffad över all den talang och fantasi som driver romanen närmare sitt slut. Tesen om “the wisdom of the crowd” omsätts nu i praktiken. Det är stort och det är vackert.

Här kommer presentationen av vår nya medförfattare:

Namn: Linda Nilsson
Ålder: 35 år
Bor: Malmö
Yrke: Socionom

Har du publicerat dig förut?
Nej

Har du egna författardrömmar?
Jag har många drömmar!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
Jag följer Unnis blogg och på så sätt kom jag i kontakt med projektidén. Förutom att Unni Drougge är en av mina favoritförfattarinnor så finner jag den kollektiva tanken, idén att skapa något tillsammans som oerhört inspirerande.

Även ämnet i boken berör. Jag arbetar som socionom och kommer i kontakt med familjer med liknande relationsproblem som Bianca och Connie. Över huvudtaget träffar jag många kvinnor som far illa i samhället.

Var det svårt?
Själva skrivandet flöt på. Det kändes oerhört fritt att slippa byråkratiska ramar och regler. Det svåra var att välja vilket av medförfattarnas spår man skulle haka på och fortsätta driva i handlingen. Det finns så många bra tankar redan i boken.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Jag en del ideèr… alla slut behöver ju inte nödvändigtvis vara lyckliga, vi får vänta och se helt enkelt. Just nu förundras jag över hur varje kapitel slutar!

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Helt fantastiskt och väldigt overkligt. Jag tror inte att det riktigt sjunkit in ännu. Jag är väldigt lycklig och stolt över att få vara en del av detta nyskapande projekt.

Unnis kommentar till Lindas kapitel:

Linda skriver suggestivt och lyckas förmedla ett krypande obehag, en klaustrofobisk och förtätad stämning som fördjupar bekantskapen med Bianca och blottar hennes inre kval. Författaren har modet att leta upp tänkbara förklaringar till huvudpersonens psykologiska brister genom att göra en resa till hennes barndom där det nakna såret gapar öppet. Kapitlet vibrerar av dov ångest och en oförmåga att göra något åt den, samma oförmåga som Connie kanske upplever i sin protest mot kontaktlösheten. Det är skickligt att med så små medel frammana ett så kusligt kapitel.

Redan i morgon publicerar vi nästa kapitel, nu går det undan.

Nästa deadline är 1 augusti. SKRIV, SKRIV, SKRIV!

Här följer presentationen av vårt nya fynd:

Namn: Jonas Rudberg
Ålder: 47 år
Familj: Gift med Anja. Barnen Isak (21), Freja (19), Leo (13) och Vejde (4).
Bor: Enskededalen (strax söder om Stockholm)
Yrke: Biolog, arbetar med skogsfrågor på Naturskyddsföreningen
Webbadress: www.poeter.se/jonas

Har du publicerat dig förut?
Inte skönlitterärt, men jag har skrivit i tidningar och böcker utgivna av miljöorganisationer. Bland annat två intervjuer med ”den svenske miljörörelsens fader” Nils Dahlbeck. Och så har jag en sida på www.poeter.se med några gamla och nya dikter.

Har du egna författardrömmar?
Att mitt kapitel blivit publicerat här gör att jag definitivt vill en sak: skriva mer!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?
Jag fick inbjudan via boktipset.se. Både det angelägna temat och själva formen gjorde mig nyfiken direkt. Men eftersom jag var utomlands utan uppkoppling när projektet drog igång hade jag inte tänkt skriva själv. Sedan hamnade jag i alla fall på sajten, fastnade direkt och sträckläste fram till och med det första bidraget. Då kunde jag inte låta bli att försöka.

Var det svårt?
Ja, fast inte så svårt som jag trodde innan jag satte mig att skriva. Arbetet från idé till färdig text är mödosamt men extremt stimulerande. För mig som medelålders man är det en extra utmaning att försöka leva mig in i hur huvudpersonen tänker och agerar – och varför. Helt klart kan jag identifiera mig med Connies engagemang och envishet.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?
Ja, absolut! Det blir otroligt spännande att läsa fortsättningen. Jag har funderat mycket över hur långt Connie kan gå och vad hon kan uppnå. För mig är hon bokens huvudperson, även om Bianca har rollen som läsarens ögon så att säga. Innan boken är slut kommer aktionsgruppen att ha uppnått sina mål – eller stoppas de av onda krafter? Succeed or die trying. Allt kan hända.

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?
Helt sanslöst kul! Speciellt som Unni har varit en av mina svenska favoritförfattare sen jag läste Andra sidan Alex och Heroine för sådär tio år sedan. Det här projektet är innovativt och spännande och jag är väldigt stolt över att få vara med.

Unnis kommentar till Jonas bidrag

Jonas behärskar språket mycket väl och skriver med glöd och träffsäkerhet. Dessutom har han god fingertoppskänsla för dramaturgiska vändningar. Spänningen skruvades upp rejält i och med Jonas kapitel, på flera plan. Jag blev också djupt impad över att han kunde beskriva kvinnlig sexuell upphetsning, det var riktigt juicy. Nu har han kastat ut en krok som jag är fruktansvärt nyfiken på konsekvenserna av.

Bidrag har börjat komma in redan, och jag tog mig friheten att publicera det första, eftersom det var en modig tjej som snabbt tog det första steget. Det börjar på s 194. Läs det! Har ni redan skrivit går det säkert att ändra så att ni kan foga in det. Jag hjälper såklart till att pussla och pyssla, det är ju det jag är till för och jag tycker bara att det är kul.

Jag inser att jag måste förkorta tiden för varje nytt kapitel, annars kan många bra bidrag gå till spillo.

Därför ska vi försöka föra en löpande diskussion här på bloggen om den fortsatta handlingen. Processen är  dynamisk och organisk, den är ny för både mig och för er.

De bidragsgivare som skrivit bra, men som överlappar får en personlig vägledning av mig för att kunna ändra en del i texten och gå vidare.

Ni får hemskt gärna ställa frågor till mig om ni undrar över något, exempelvis om ni har en idé om hur det ska fortsätta. Ta ut svängarna! Och gör det gärna med lite humor.

Nästa deadline är nu på måndag 6/7 kl 12.00. Kör!

Här är en presentation av den första medförfattaren. Kräm för henne!

Anja Ek
43 år
Frilansskribent. Skriver reportage åt veckotidningar och månadsmagasin.
Bor med min man Stefan 43 och barnen Joel 19, Jesper 18 och Victor 8
år i Karlskoga.
Flitigt publicerad i veckotidningar och månadsmagasin. Kommer ut med min första barnbok på egna förlaget “Sweet Worlds Poetry” i september, som är den första boken i en serie. Deltar på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg i September med den. Har också precis skrivit klart min första roman, en kriminalhistoria som jag haft ambitionen att göra lite annorlunda än andra kriminalromaner, där mord avverkas på löpande band utan några känslomässiga konsekvenser för anhöriga och andra inblandade.

Jag lever i dag på mitt skrivande, men min dröm är att kunna leva på att skriva fiction. När jag läste om det här bokprojektet bestämde jag mig för att jag skulle vara en av medförfattarna. Jag sa det till min man och han svarade. Jag vet att du kommer att bli det, sa han. Jag är så lycklig över att det blev så! Tack, tack tack.

Jag skrev mitt kapitel samma dag som du lade ut sista delen på bloggen. Jag tycker inte att det var så svårt, för jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och jag kände, inte minst efter att ha lyssnat på “Boven i mitt kärleksdrama” att vi skriver inte alldeles olika, du och jag. Jag har just nu ingen uppfattning om hur “Kroppens befrielsefront” kommer att sluta. Det är något som kommer att växa fram. Det är samma med min roman “När löven faller” som utkommer på eget förlag inom kort. Det är inte alls det slutet jag hade tänkt mig från början.