Vänner, nu är fjärde läsarbidraget inlagt. Det börjar på s 222.

NÄSTA DEADLINE ÄR PÅ FREDAG. SKRIV! ALLA BIDRAG ÄR VÄLKOMNA.

Jag inbjuder också alla läsare att diskutera hur ni tror/tycker att storyn ska fortlöpa. Visa att ni stödjer dem som vågar prova tangenterna.

Och så kommer en presentation av veckans läsarbidrag som skrivits av två personer i samarbete:

Ellinor Ekman, 31 år, studerar till lärare i drama och svenska vid Stockholms universitet, född, uppvuxen och fortfarande boende i Stockholm med omnejd

Daniel Domert, 31 år, doktor i fysikens didaktik, högstadielärare i matematik och naturorienterade ämnen, född och uppvuxen i Borlänge, men numer boende i Uppsala

Har du publicerat dig förut?

E: Nej, men i perioder så skriver jag mycket, mest poesi(mer eller mindre seriös). Har aldrig haft ambitionen att bli publicerad.

D: Ingenting skönlitterärt, men däremot en doktorsavhandling och ett antal vetenskapliga artiklar.

Har du egna författardrömmar?

E: Både ja och nej. Jag har så många drömmar!

D: Jag har alltid tyckt om att ha skrivandet som en av flera kreativa kanaler och visst finns det en dröm om att någon gång skriva en roman och i den bästa av världar att till och med få den publicerad. Det här projektet har inspirerat och gett den drömmen ny näring!

Vad fick dig att vilja delta i den här bokstafetten?

E: Satt i ett öltält på Peace & Love med Daniel, då jag fick ett SMS från min syster Mati(hon vet att Unni är en av mina favoritförfattare) om det här projektet. Bestämde mig direkt tror jag.

D: Jag satt uppenbarligen i samma öltält. Ellinor berättade om SMS:et och projektet för mig och jag tyckte det lät som en kul och spännande utmaning. Jag älskar alla slags utmaningar. Först så bestämde vi att vi skulle skriva var och en och inte visa för varandra vad vi skrivit, men som ni märker ändrade vi oss, vilket vi med facit i hand är glada för!

Var det svårt?

E: Det svåraste var att komma igång, hade faktiskt tänkt föreslå till Daniel att vi skulle strunta i det när det väl kom till kritan, istället började jag berätta om mina idéer, han om sina, och plötsligt var vi jäkligt inspirerade!

D: Det knepiga var att komma på en intressant handling som drev historien framåt och på samma gång fångade karaktärernas personligheter och vävde in det som Unni och de andra medförfattarna skrivit tidigare på ett bra sätt. Ibland flöt skrivandet bara på och vi var helt överens om handlingen, andra gånger verkade kreativiteten ha gömt sig någonstans och vi var mindre överens om vart handlingen skulle ta vägen. Men vi rodde det hela i land och jag tror att det var en styrka att vi kunde brainstorma med varandra.

Har du funderat över hur du tycker att boken ska sluta?

E & D: En hel del. Vi har flera tänkbara slut av olika lycklighetsgrad. Det finns så många spännande trådar att plocka upp och det kommer säkerligen att dyka upp nya intressanta vändningar och kapitel från kommande medförfattare som förändrar saker och ting. Så var det hela slutar återstår att se. Vi vill dock hemskt gärna att det ska gå bra för Connie!

Hur känns det att få sitt bidrag publicerat?

E: Fantastiskt kul, jag skryter hela tiden!

D: Det känns underbart på alla sätt och vis och jag känner mig stolt, lycklig och tacksam över att få vara en del av Unnis nyskapande projekt.

Unnis kommentar till Daniel & Ellinors kapitel:

Det var så kul att läsa en text som två personer skrivit ihop och jag blev verkligen överraskad av vändningarna. De föreslog själva att vi skulle dela upp deras text i två kapitel, vilket föreföll helt naturligt. Jag är förbluffad över hur finkänsligt de behandlar huvudpersonerna och över dialogen. De tog också upp den underliggande konflikten i boken, den mellan utomparlamentarisk aktivism och etablissemanget, på ett fiffigt sätt när de återförde Albin till handlingen. Det var otippat och dessutom komiskt. Gillas! Man får inte glömma humorn, och jag tycker att scenen med Albin var störtskön och välfångad.