Det nya är inte bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på något helt nytt, annars hade vi inte talat om något nytt, bara utveckling av det gamla. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras.

Och vidare, längre ner:

Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där de mentalt obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och det är bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen. (min kursiv)

Senare:

De som slåss mot förändringarna ser antagligen hot och de som ser möjligheterna välkomnar dem. Dock, mycket viktigt, rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen i hand. Mardrömmar är inte mer sanna än förhoppningar, men handlingarna baserade därpå skiljer sig radikalt. Det kan låta teknikdeterministiskt, men utvecklingen är idag ett faktum, vi börjar så smått t o m närma oss vad som kanske kommer att kallas det postdigitala samhället och förändringen är lika stor, om inte större, än skiftet till det postindustriella. Många paralleller till det förra stora skiftet från jordbruk till industri kommer att kunna dras.

Skälet till att jag öht fick upp ögonen för det här upplysande resonemanget (ni kan läsa det sin helhet som kommentar #9 i posten) var att Kjell Häglund twittrat om saken. Detta är internet. Det är så jag vill att det ska fungera. Att medborgarna inte längre kan tystas när de säger som det är, att kejsaren inte har en tråd på kroppen.

Det är som Steelneck skriver, “att information, oavsett dess innehåll, är som tandkrämen, väl ute kan den inte stoppas tillbaks i tuben.”.

Och därför kan inte dumhet stå oemotsagd. Inte än så länge.

Är inte detta något att slåss för?

Förutom att det irriterar mig en aning att jag plötsligt är med i en sammanslutning utan att ha blivit informerad eller tillfrågad först, stör Kulturskaparnas manifest mig genom sin beskäftiga uppmaning till bredbandsleverantörerna att ta ansvar för fildelningen genom att inrätta betaltjänster för upphovsrättsskyddade verk. Rätta mig gärna om jag har fel, men ska Telia och Comhem bli nya mellanhänder?

Emma har bloggat klokt och välavvägt om saken och efterlyser istället egna betaltjänster, alltså från Kulturskaparna själva.

Rasmus har också plockat upp frågan. Jag citerar ett stycke, som i sin tur är hämtat från 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Det har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för att underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Mitt förbund, Författarförbundet, har cirkum 3000 medlemmar. Hur många utav dessa tror ni lyckas vinna framgång hos den stora publiken? En procent? Två? Knappast fler. Somliga klarar sig nödtorftigt med hjälp av stipendier och statliga allmosor. De övriga – majoriteten – får hanka sig fram. Vad har de att vinna på att Kulturskaparnas utspel? Hur stor plats skulle de få i Telias och Comhems betaltjänster (om en sådan tjänst ens är realistisk)?

Med tanke på hur de stora telecombolagen gör sitt urval av filmer de visar mot betalning, finns det väl ingen anledning att tro att övriga kultursektorers alla utövare skulle gynnas av deras betaltjänster. Jag ser det redan framför mig. Mainstreamgeggan skulle breda ut sig där också.

Ett bra sätt för enskilda kulturskapare att få ekonomisk ersättning för sina digitalt förmedlade verk borde väl vara att sprida dessa själva via de kanaler som redan finns och förlita sig på den höga betalningsmoral som Kulturskaparnas Sifoundersökning visat: att de allra flesta är villiga att betala för kulturupplevelser om det bara finns smidiga sätt och kostnaden står i proportion till vad de får. Tekniska möjligheter för detta finns redan. Och det vore väl en rimligare lösning, nu när kreatörerna alltmer kommit att skapa och underhålla sina egna varumärken.

Frivilligt, enkelt, rimligt och lättillgängligt är ledorden för dagens kulturkonsumenter. Och fritt – inga jävla konstaplar och böter, vare sig de kommer från upphovsrättsindustrin eller från bredbandsoperatörerna.

Och nu har Martin Aagård begått ett lustmord på den stackars läsplattan, med fyndiga gliringar åt förlagsjättarna dessutom – vad sägs om “platteliberaler”?  Min besvikelse ger honom rätt.

Så hur ser bokens framtid nu ut? Aagård tippar att ljudboken har etablerat sig som litteraturens digitala högform och att vi kommer att läsa mer och mer framför datorn. Men jag vill ju ha det som jag hade hoppats på:

Jag är, när jag går och lägger mig, asless på att ha en bokbumling på bröstet som bara är hyfsat bekväm att läsa vänstersidor i. Jag vill ha en platta där jag kan peka på Adlibris eller Bokus och genast få hem en bok för typ 30 spänn på konto, och då vill jag se omslaget i färg. Jag vill ha en ordbok som jag snabbt kan kolla upp glosor i, och pågående uppkoppling – varför inte telefon också? Utöver det vill jag kunna göra understrykningar och hundöron.

När den uppfinningen gjort sitt intåg, då tror jag på fullt allvar att det är slutet på boken som vi känner den.

En sak till: Jag vill inte bli erbjuden Thomas Bodströms senaste deckare som bonus! Jag vill ha en platta utan förorenande plattityder.

Eller vänta … frågan jag tänkte ta upp är barns rätt till en trygg uppväxt. Men det är väl ingen kvinnofråga? Inte heller är det en rättighet.

Barnens rätt råkar bara vara en fråga som tycks angå kvinnor mer än män. Ja, barn i allmänhet engagerar kvinnor i så hög utsträckning att de blir rätt tjatiga, faktiskt. Jag tänker: Inte underligt att kvinnor halkar efter så förbannat på arbetsmarknaden när de bara håller på och kacklar om sina glin jämt. Papporna hänger ju med i karriären.

Det påstås att de flesta skilsmässor har sin upprinnelse i första barnets födelse. Inte så konstigt kanske, om kvinnan tjatar hål i huvudet på mannen. Om barn, barn, barn. Och inte fattar att man måste tänka på pengar också.

Fast nu har många mammor äntligen förstått att de måste hålla kvar sina yrkespositioner även sedan de fått barn. Tyvärr leder det bara till att de får dubbelt upp. För de tänker fortfarande jättemycket på barnen. På att de inte har tid för dem. Ingen har tid för dem. Man får inte betalt för att ägna sig åt sina ungar. Och barn står i vägen för karriären.

Men om man vänder på steken. Om man hade betraktat omsorg om avkomman som en mycket lönsam investering på lång sikt, för att en trygg barndom skapar livsdugliga vuxna som inte måste söka all den bekräftelse de aldrig fick för att föräldrarna inte hann? Om det var mer värt och bättre betalt att ta hand om barn än att laga bilar? Om man satte en prislapp på vilka framtida kostnader en hyfsat trygg uppväxt besparar samhället? Om barndomen prioriterades så högt att den förälder som valde att låta karriären komma i andra hand när barnen var små och hjälplösa blev rikligen ekonomiskt belönad?

Skulle barnens rätt till trygga uppväxtvillkor då vara en kvinnofråga?

Disclaimer: Jag vet att resonemanget är grovt förenklat, men det är mest avsett som ett tankeexperiment.

Som tvångssteriliseringar. Idag snor myndigheterna barnen från olämpliga föräldrar istället.

Eller familjer som fick leva på kålsoppa dag ut och dag in. Idag svälter sig unga kvinnor istället, knaprar nervöst på sina salladsblad.

Eller skampålen. Herregud, så hjärtlöst. Idag har vi förnedringsteve istället.

Eller terminalvården, då man förvägrade döende patienter i outhärdliga smärtor morfin i höga doser, ty då kunde de ju bli narkomaner. På dödens rand. Ofta fick fem, sex sjukvårdare hålla fast en patient som vrålande vred sig i plågor. Men vänta – det var ju inte längesedan. Det var i modern tid, ända in på nittonhundranittiotalet. Vad konstigt.

Vi förfasar oss över angiverimentaliteten i det kommunistiska blocket, då man inte kunde lita på vare sig vänner eller grannar. Nu har vi istället FRA-lagen och datalagringsdirektivet.

Förstår ni vad jag är ute efter?

Varför tror vi att vi är så humana idag?

Undrade bara.

Floskler. Titta på första delen av det här nyhetsbrevet.

Förändring på gång!
Trender inför tigerns år 2010

Märkligt yrke
Vad är det som gör att vi lyssnar till vissa människor? Att så många kan ett par meningar av Dr Martin Luther Kings tal utantill? Eller att många, runt om i världen, blev berörda när Barack Obama höll sitt installationstal?

Hela tiden nyfiken
Att vara tillämpad etnograf innebär att man är ohejdat nyfiken. Man kan ställa frågor som skulle få det egna, privata jaget att skämmas eller att man rentav bli utkörd ur hemmet. Man får tillträde till miljöer som endast den hemtame eller tjuven har. Man får analysera sin samtid medan den pågår.  Och man måste älska det, för passionen märks när man talar och skriver om vad det egentligen handlar om – människor.

Hur livsstil blir affärsstrategi
Kommersiella etnografer arbetar med att översätta livsstil och beteende till affärsstrategier. De arbetar som insiktsleverantör av verkliga insikter. Insikt för en kommersiell etnograf  handlar om en penetrerande förståelse av människor och situationer som genererar beslut för tillväxt. Annars är de bara ett observerat beteende eller så kallat nice to know.

Det blir ännu värre efter det.

De talar gärna om viktiga värden. Moral. Hjärtefrågor. Det är ett suveränt sätt att öppna hjärtan och plånböcker på.

Sedan går det som smort. Ganska länge. Misstankar som väcks slingrar de sig smidigt ur med duperande bortförklaringar.

Men förr eller senare blir de fartblinda. Får hybris. Slarvar. Och när de blir avslöjade står alla runtomkring och gapar. Rövkörda.

Varför reagerade de inte i tid?

Svar: Vanligt folk förväntar sig inte att ett hygglo kan vara en samvetslös psykopat. De vet inte att ett av psykopatens främsta kännetecken är just charm.

Historien om Kapten Klänning tål att studeras med den förklaringen.

Och berättelsen om Röda Korsets Johan af Donner likaså. I tidningen Fokus.

När Johan af Donner började synas i medierna, som glad kommunikationschef på Röda Korset, i tweedkavaj och blankputsade skor, lätt i steget, tog en person med insyn i historien så illa vid sig att han skrev ett anonymt brev till organisationens ordförande och generalsekreterare, skrev om af Donners »olagligheter, illojalitet, tjänstemissbruk och moraliska tveksamheter« – enligt affärstidningen realtid.se – och lämnade några namn och telefonnummer som referens.

Peter Örn, generalsekreterare vid den här tiden, kallade in den anklagade och berättade om brevet, men tyckte att kommunikationschefen lämnade en så pass bra förklaring att han kastade brevet i papperskorgen; bra så.

Så ser det ut. Och historien upprepar sig. Det enda vi kan lära oss av historien är tydligen att vi inget lär oss av historien.

Att vilja tro gott om människor räknas som en dygd. Jag tycker att det är slapphet. Eller bara enfald.

Det var förresten en kvinna som blåste i visslan angående af Donner, närmare bestämt Röda Korsets biträdande generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström. Medalj åt henne!

Då borde alla de som inte vill uppnå jämställdhet vara hjärnskadade

När man suttit i timmar och läst in text blir man ganska kvaddad. Så jag kan bara servera er:

Dagens i-landsirritation: Att gröna linjen bara serverar ett tåg var femte minut.

Dagens i-landsglädje: Att jag slipper frysa inomhus.

Dagens outfit: Nymålade reflexblå naglar, grå långkofta inköpt förra året på Carlings, svarta manchesterjeans från Nudie, hiskligt fula svarta stövlar med kilklack inhandlade i tunnelbanan Hötorget för 198 spänn, en kritvit siames i knät.

Jag cyklade till E-badet i tjugo jävla minusgrader tjugo över sex och höll på att förfrysa fingrarna. Duschade, gjorde kaffe och satte mig med min banan i skrivarhörnan. Kollade ett hundratal mejl, bl a från en kille som undrade vilken sorts kuk jag gillar mest: myrsloken eller svampen. Usch, det låter inget kul något av det.

Men värmen kommer ändå alltid från er. Fy fan vad jag gillar er. Särskilt i tider av insnöing. Jag är f n åter insnärjd i Oscar & Bosie-dramat. Har fått ännu en bok om fenomenet Bosie. Verkligheten känns så långt borta. Jag lever i en drömvärld. Tänk förr, hur det hade varit då. Utan internet, utan er. Världens ensammaste yrke blir inte så ensamt nu längre.

Och här sitter jag med ett glas rött och har det hyfsat bra. Bara för att ni finns. Snart ska jag kolla slutet på tredje säsongen av Rescue me. Jag inser att den serien är ungefär som jag skriver. Ladda hem den, den är grym! Människorna i den är superdysfunktionella. Som vi är, vi som inte fittar in. Vi som kukar ur.

Dagens i-landsirritation: Jag har en foundation från Sephora som flagar och ser förjävlig ut. Typiskt, när jag träffade en snubbe på Ica som är söt. Att jag inte såg det förrän jag kommit hem.

Dagens i-landsglädje: Ni (det har jag ju redan kreddat er för).

Dagens outfit: Skabbigt reflexblått nagellack, yvig fuskpälsmössa, extremt ful täckjackskappa från förra årets rea på Gina Tricot, äckliga hemmajeans, Adidasdojjor och hemska mindervärdeskomplex.