Men idag bjöd paret mig att slå mig ner vid deras bord. Och strax kom en strid ström av klagomål över detta land som är en av parets anhalter under deras halvårslånga resa kring klotets varmare trakter.

Thailändarna var lata. De städade inte rummet – eller gjorde nåt annat heller för den delen – om de inte blev tillsagda. De slängde inte sopor. Och de skjörtade upp en när man skulle åka taxi. Ett hundra bath per skalle hade de krävt när paret ville åka till Lonely Beach (nästan hela öns längd). Ånej, då fick det vara. Själv betalade jag gladeligen 150 bath för att få färdas dit igår och tyckte det var billigt.

Men nej, det tyska paret skulle inte kunna tänka sig att stanna här en längre tid, beroende på “kulturen här”.

Jag inflikade att de kanske såg ner på oss, som bara kommer hit och kräver billig service, men fick inget gehör alls. Det tyska paret traggade vidare om hur dyrt allting var. Attityden överlag bland västerlänningar som förlustar sig kungligt med sin hårdvaluta har en märklig frånvaro av självkritik.

Och jag undrar. Tänker de inte på hur thailändarna uppfattar oss? Ju längre tid som går, desto mer växer mitt självförakt. Här ligger feta, fula, tatuerade vitingar i drivor, dricker billig thailändsk öl, får massage och frossar i allt som vita stränder, turkost hav och tropisk värme erbjuder för en ringa slant.

Ibland kommer en ölkaggad gubbe med en näpen, knappt byxmyndig, thailändsk flicka i handen. (Och ändå är detta en ö ganska fri från den prostitution som annars är legio.)

Jag tycker inte att thailändarna här är så vänliga och öppna som många har sagt att de är. Och det gläder mig. I can’t blame them!

På flygplatsen i Bangkok träffade jag en thailändsk kvinna 40+ som rest hit för att träffa sina barn. När hennes man dött för många herrans år sen träffade hon en svensk man som tog hem henne till en stad i Sverige. Nu är han 76 år och handikappad och hjälplös. Kvinnan vill lämna honom men har inte hjärta att ta steget. Hennes händer är förstörda av att hon åker runt på marknader i Sverige och gör små flätor i håret på barn. Med de inkomster hon får av den sysslan försörjer hon gubben.

Det var vad en thailändsk kvinna fick ut av vår västerländska “kultur”.

Men here’s the news: Jag är en hippie!

För er som eventuellt blir besvikna över mitt peacefulla sinnestillstånd kan jag ju upplysa om twitterbråket bland SEO-konsulter som uppstått medan jag varit här, efter min senaste krönika i Computer Sweden.

Dock känns det väldigt långt borta. Jag reste alltså till Thailand för första gången i mitt liv och upptäckte, också det för första gången i mitt liv, att lyxresorts är sååå ute, så tacky.

Insikten beror på att jag fick tips om ett ställe av en svensk som bor här. Det var svårt att ta sig dit (som i The Beach), det gick inte att förhandsboka, det såg ut som ett brokigt hippieparadis och – ve och fasa – det var FULLT! Tillbaka på det låtsasfina hotellet triggade min vinnarskalle igång. Aha! Shabby chic! Posh är ute!

Detta har jag ju som boende på surdegssöder länge känt till. Make it simple! Back to the roots! Så jag fortsatte leta och fråga runt. Jag VAR Leonardo Capriciosa, det var knepigt att hitta sin oas, men jag gav mig inte. Vilket äventyr!

Vandrande längs stranden kom jag allt längre bort från solstolarna och de själlösa inkvarteringarna i betongfundament med namn som The Beach , The Bamboo, The Siam Resort osv. Tills jag fick vada en bit i vattnet.

Sen dök Amsterdam upp. Eller Christiania. Och överallt var det fullt! Förstår ni hur hett det är att vara hippie!

Men jag envisades. Jag gick och gick. Hit kunde ingen taxi ta mig, för vägen hade för längesen virat sig upp runt berget.

Och jag föll utmattad ihop i receptionen på Rock Sand. Jo, de hade alldeles precis fått ett ledigt rum. Fast utan toa och dusch. Sånt fick man sköta i allmänna utrymmen.

Make it simple, sa jag ba. Och när jag kom in i rummet med skrubbat plankgolv, en säng, bara en säng, och en balkong mitt ute i havet höll jag på: Ååååhh, åååhhh, åååhh i en halvtimme eller så.

Jag är framme i flashpackparadiset. Jag är en hippie!

Hippy hippy shake – kan ni höra the Byrds? Och förstår ni varför jag var tvungen att tanka hem The Beach (ja, här finns snabb Wifi) och se om den? Och måste jag verkligen åka hem?

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som “bråkig”, “konstig”, “korkad”, “paranoid”, “missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och “rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den “goda moralen” och den “goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

För att vi inte skulle bli sena hade mödernet krävt vår inställelse redan klockan tolv, vilket gav såväl mig som mina syskon onödig ångest. Med andan i halsen infann vi oss mellan 12.30 och 13.00. Då var mor inte färdig med jullunchen – hon hade räknat med att vi (i vanlig ordning, som hon sa) skulle komma två timmar efter utsatt tid.

Efter inmundigandet av den sedvanliga buffén, till vilken jag beordrats laga rödkål och min äldsta lillasyster den inlagda sillen, vankades allehanda sötsaker som modern påstod var hemlagade men som vi snart förstod var inhandlade på Lidl. Förutom lussebullarna som vi själva bakat.

Att mor varken pyntat med julhyacinter eller annan växtlighet som hör julen till, exempelvis julgran, skyllde hon enkom på de två ömtåliga “kattkräk” som numera ingår i hennes hushåll. Inte heller nötter gick an att bjuda på, eftersom julens stämningsförhöjande inslag tycks vara livsfarliga för just katter. Vi fick hålla till godo med doftoljor vars aromer skulle föreställa gran och hyacint.

Under Kalle Anka talade alla i munnen på varandra och mamma utbrast för tjugonde året i rad exakt samma fraser vid exakt samma tidpunkt. Min förmodligen blivande svåger försökte koncentrera sig så gott det gick på det som utspelade sig i teverutan. Det gick tills det var hans tur att prova mammas plastbågade glasögon för att min syster skulle se om även han såg ut som en reklamare i dem. Det gjorde han.

Därefter var vi ambitiösa nog att spela ett sällskapsspel, närmare bestämt en frågesport på tonårsnivå. Det hindrade inte min mor från att tro att staden Paderborn var ett kloster men ändå utropa skadeglada tjut när andra svarade fel på mer avancerade frågor. Jag behöver väl knappast nämna att jag vann.

Så blev jag tillsagd att vakta renarna för mor hade fått telepatisk kontakt med tomten, sa hon (blink, blink). Tomten kom med svart sopsäck och mormors röda täckjacka. Han blev bjuden på stärkande Jägermeister i gammal god tradition.

Efter tomtens sorti utbyttes presentminer, somliga ärliga. Sedan försjönk syskonen i djupläsning av de tidskrifter som min äldsta lillasyster skänkt oss i julklapp. Det var Galago, Grazia, Bang, Veckans Nu och Filter. Gissa vilken tidning alla slogs om. Rätt: Veckans Nu. Systern klagade över att hemmafrutrenden diskuterades även i Storbritannien. Vår oömma moder fräste då tillbaka att alla trending topics är importerade från de anglosaxiska språkområdena.

Själv stal min mor en av de noveller från Novellix som jag fått i present av henne och lät sig uppslukas av en socialpornografisk historia signerad Jens Lapidus. Jag sa att hon kunde behålla den, jag hade först trott att Jens i fråga var den litteräre Jens som skriver i Dagens Nyheter.

Den lugna timmen avbröts av att min förmodligen blivande svägerska kom med polsk vodka och lika polska saltgurkor och salami. Det gav stämningen en annan karaktär, inte helt ovälkommen dock.

På det såg vi Sällskapsresan, varvid min mor hånskrattande kallade mig bitter då jag påpekade att jag som barn aldrig fått uppleva en enda charterresa, bara fått vistas på en naturiststrand på Österlen, med kottar som förströelseobjekt.

Vid midnatt försvann min äldste lillebror med min förmodligen blivande svägerska till en katolsk midnattsmässa, min yngste lillebror satte på Sin City och julaftonen var till ända.

God fortsättning, som man säger.

Hälsningar från Gogge

Vi infann oss samtliga trots mors hot om att inställa begivenheten då vi, som hon uttryckte det, var så slöa med att osa. Men hon borde ju vid det här laget veta att vi sällan missar denna snart enda kvarvarande familjetradition innan några i skaran byter namn (modern har redan hotat med detta), bildar ny familj eller flyttar utomlands (även detta har min oömma moder hotat med).

Degen var spänstig och blank som sig bör och vi satte raskt igång med våra formationer. Snart klagade emellertid modern på att vi inte längre skapade ideologiska symboler. Plikttroget åstadkom min mor en penis i vanlig ordning, vilket en av mina systrar genast efterhärmade.

Min förmodligen blivande svåger, systerns pojkvän, formade då en mutta.

Min syster klagade på skapelsen, sa att den var för smal och trång, vilket kanske avspeglade det utbredda manliga önsketänkandet.

När den gräddats kunde emellertid min moder med sin plumpa humor överräcka den åt sin förmodligen blivande svärson och erbjuda honom en – ja, vad tror ni?

Rätt: en bullfitta!

Men inte ville jag göra modern besviken. Hon har ju ältat den ekonomiska krisen hela det gångna året, varför jag gav henne svaret. Ideologierna är visserligen döda, men Mittens rike kvarstår.

Jag bakade alltså dess symbol.

Min äldsta lillasyster svarade genast med att baka Håkan Juholt. Det är bäst att jag nämner det, för porträttet blev inte likt. Vi dividerade ett tag om huruvida Juholt verkligen bär glasögon, det hävdade systern bestämt.

Jag undrar jag, om vår Juholt bär glasögon, men om man inte noterat dessa kan det ju bero på annat i hans ansikte som ter sig desto mer skrymmande.

Det tycks som om allt var bättre förr, även Juholt och socialdemokratin, så jag skapade ett Kizz-emblem, men efter gräddning hade det svällt och blivit lika oformligt och vulgärt som återuppståndna band och annan nostalgi.

Ja, det mesta blir bajs med tiden.

Och som för att betona slutet av den väg som såväl vi som vårt tarminnehåll går mot satte min förmodligen blivande svägerska punkt genom att forma en hängsnara.

Märk väl hur gallret ligger som ett hån mot vår fångenskap i en kultur som är dömd att gå under.

Tack för mig! / Eder Gogge

Men okej, tärningen är kastad, så här kommer fortsättningen på förra posten om mina skrivkrämpor:

Fiasko, ja. Min roll som föredragshållare på diverse konserthus i Sverige tillsammans med namnkunniga komiker, publicister, hälsoguruer o d inleddes med ett magplask. Jag befann mig på bokmässan i Göteborg med den missnöjda arrangören i luren och fick helt enkelt ta tjuren vid hornen. Eller “kuken i vacker mun”.

När jag återvände till Stockholm ringde jag därför upp de damer som uttryckt sitt ogillande via fax (ja, det var FAX man använde) till anordnaren.

Det visade sig vara något av det bästa jag gjort. Damerna i fråga var vänliga och förklarade vad de ansåg otillfredsställande med mitt anförande. Det var då jag bestämde mig för att en gång för alla strunta i manus och istället bara tala fritt ur hjärtat. Denna färdighet kom inte automatiskt, även det krävde övning. Men det blev åtminstone bättre.

Så var det hindret övervunnet. Men min roman, Regnbågens tid, detta sorgebarn som min förre förläggare förutspått vara fördärvligt för min karriär, låg nu ute på den s k marknaden.

Medieintresset var inte lika stort som vid mina två tidigare boksläpp, vilket troligen berodde på att den inte gick att härröra till mitt eget liv. Jag hade således inga mumsiga detaljer ur mina privata skrymslen att förse journalisterna med. Romanen fick stå för sig själv. Men Andra sidan Alex åkte upp som en raket på bokhimlen och när jag sedermera kuskade runt och talade om mitt författarskap på diverse bokaftnar, bibliotek och kulturella tillställningar hade jag ändå blivit en känd svensk författare.

Under tiden som följde kände jag mig däremot SKAMSEN över den stackars Regnbågens tid. Den hade väl inte gått jättedåligt, jag minns att den faktiskt åkte upp på pockettoppen en tur. Men ändå – jag fick inget riktigt grepp om vad läsarna tyckte.

Varenda gång jag mötte publiken räckte dock en i klungan, vanligtvis en ung tjej, upp handen och frågade varför jag inte talade om just Regnbågens tid. Förvånat frågade jag om hon hade läst den. Ja, det hade hon, och hon älskade den!

Detta inträffade regelbundet och så småningom publicerades en lyrisk artikel på Sydvenska Dagbladets kultursida om boken. Det var en docent i litteraturvetenskap, Inger Littberger, som skrivit artikeln och hon kallade boken “omvändelseroman”. Denna litteraturvetare kontaktade mig senare och sa att hon höll på med en avhandling där Regnbågens tid skulle få en framträdande plats.

Vilket också skedde. Avhandlingen blev en bok, och på något sätt fick så även min första missförstådda roman en plats. Min första missförstådda roman, ja.

Det skulle nämligen komma ännu en, långt senare. Men det är en annan historia. Efter Regnbågens tid gav jag ut Heroine och man kan säga att jag var back on track. I det läget hände dessvärre något i mitt privata liv som lämnar mycket i övrigt att önska.

Men också det är en annan historia.

Summan av kardemumman är, att när jag valde att mot välmenta råd och alla odds ge ut Regnbågens tid, lämnade jag den trygga vägen. Och därefter har jag nog aldrig låtit tryggheten vara min ledstjärna.

Regnbågens tid avgjorde mitt öde. Den kom till mig som en passion. Ni som känner mig rätt vet vad mitt förhållande till passion är: Jag har inte en chans.

“Så märkligt att unni Drougge – mästerpajasen numero uno, urmodern av pajasar – kallar Ranelid för pajas för att han ska vara med i schlagern”

Denna tweet följdes av en annan:

“Drougge är inte bara obegåvad, vilket man får vara. Hon har äcklig hållning i det allra mesta. Allt hon tycker och är – jag är motsatsen.”

Och sedan denna:

“Jag ska aldrig mer nämna namnet Unni Drougge, i tal eller skrift. Det är ett löfte! Jag känner mig åderlåten varje gång det händer. Nu: nog.”

Så bra – då kan Alex återgå till sin vanliga syssla: att smöra för män i underhållningsindustrin. Det gör han ju så bra, för det kräver ingen intellektuell förmåga. Det kräver bara ett utvecklat luktsinne som leder honom fram till det för tillfället rätta rövhålet att slicka.

Alex kan nämligen inte förstå varför det av många uppfattas som tragiskt att Ranelid, en gång uppburen författare, rasat ner i det folkliga lättunderhållningsträsket. Den insikten kan man kanske inte begära av en kille som började sin bana med en skvallerblogg och sedan fortsatte synas i teveunderhållningens lågvattenmärken, exempelvis Paradise Hotel.

Här är en längre artikel där jag mer utförligt försökt redogöra för problematiken runt Ranelid.

Men jag har, nota bene, inget principiellt emot människor som livnär sig som nöjesjournalister, teveprogramledare etc. Problemet uppstår när en skvallerbloggare får hybris och tror att hans blajiga omdömen är värdefulla utsagor bara för att de når ut till många och bara för att han sällan blir emotsagd av det hov som svärmar kring honom eftersom han ligger med kungen.

Ligger med kungen?

Ja, just det. Alex Schulman går att likna vid Madame du Barry, en ung kvinna med stor social begåvning som arbetade sig upp från att vara sällskapsdam och biträde i en modebutik till att bli älskarinna åt diverse framgångsrika män, vilket mynnade ut i att hon blev Ludvig XV:s kurtisan. Kungen gjorde henne till sin mätress och hon fick sedermera stort inflytande.

Men även om Alex Schulman fått kungens gunst, viftar med sin solfjäder och låtsas vara fin dam är han egentligen en gatflicka.

Sedan är det förstås en annan diskussion om huruvida Madame du Barry förtjänade sin position. Mig veterligen var hon i alla fall inte en elak mobbare. Men det är Alex.

Som jag betraktade som ett mästerverk.

Som mitt förlag refuserade.

Som ett annat förlag valde att ge ut.

Min nye förlagschef var en hygglig prick, en som man kunde festa med. Det gjorde vi. Vi festade en hel del, och förlaget bjöd in mig till begivenheter jag tidigare inte kände till existensen av. Det händer nämligen mycket bakom kulisserna i bokbranschen. Bokhandeln anordnar stora dragningar, lokaliserade på diverse hotell och värdshus runtom i landet. Dit bjuds de större förlagen att berätta om sin kommande utgivning. På kvällarna är det middag, fest och gamman. En sådan kväll drog Per Hagman, jag själv och några till runt i en liten håla för att hitta hålans hottaste klubb. Det blev en pizzeria med jukebox. Vi vande oss vid att i ett pyramidalt bakfullt skick hålla vårt lilla anförande om senaste romanen vi skrivit. Vid nästan alla sådana bokhandelsträffar var Björn Ranelid med. Redan då var han underhållande, särskilt i sitt sätt att dansa tryckare. Damerna åt ur hans händer. Minst.

Min söte förlagschef hade precis fått sidbrytningsprogrammet Quark Xpress. Han övade sig på min roman, som nu blivit betitlad Regnbågens tid. En ganska fjösig titel. Det hade nog varit bättre att kalla den Operation Lynx. Hur som helst (ni märker att jag är författare, va? kommer liksom aldrig till saken…) – min förlagschef typsatte och sidbröt boken på ett lite olyckligt sätt. Texten blev pytteliten. Inte så bra. Omslaget blev också skitfult. Men jag höll till godo, ännu darrig efter mitt förra förlags avvisande.

Så till sist kom då boken ut. Jag mådde aparsle. Jag hade gjort slut med killen jag trodde var mitt livs stora kärlek och gick ännu omkring med den där pilen i hjärtat. Jag hade blivit anlitad att delta i en föreläsningsturné, och första gången gjorde jag fiasko. Jo, det är sant: Fiasko. En hel rad i den stora konsertsalen reste sig och gick.

Hela jag var ett vandrande fiasko. Tyckte jag.

I nästa post får ni läsa mer om hur det blev.

Jag kunde ändå inte motstå lockelsen. Men efter två galna sommarmånader stekte jag snubben, fastän jag fortfarande var upp över öronen kär. Det handlade nämligen om liv och död, och jag valde trots allt livet. Även relationen med den före detta supermodellen gick tobaksvägen. Just det kändes dock enbart som en lättnad.

Den kraschade kärleken gav mig emellertid idén till romanen Heroine, som jag fyllde hålet i huvudet med. Det var första gången jag upplevde skrivandet som en plåga. Jag grävde och grävde i ett sår som bara blev större, jag smakade på krutet för att omvandla smärtan till prosa. Jag hade en pil i mitt hjärta som inte gick att dra ut. Eller också ville jag ha den där för att ge autenticitet åt det skrivna, det där har jag aldrig riktigt kunnat reda ut, hur mitt skrivande fungerar. Ibland misstänker jag att jag ställt mig vid kanten på den vassa eggen, gått ut i krigszonen med flit för att sedan bli omplåstrad av orden som beskriver skadorna.

En tröst, om än klen, var att det nya förlagets marknadschef hade ett vidlyftigt konto med vilket hon utrustade mig med en exklusiv garderob. Plötsligt trippade jag omkring i Armaniskor, Guccikjol, Moschinokostym och en uppsjö svindyra plagg som min skrala kassa aldrig skulle ha tillåtit. Marknadschefen hade unnat sig själv samma lyxinköp, vilket innebar att jag inför varje evenemang fick checka med henne vilka persedlar hon ämnade ha på sig så att vi inte skulle bära identisk klädsel. (Hon fick sedermera sparken då hon förbrukat typ åtta årsbudgetar på ett halvår, men det är en annan historia.)

Men det började surra kring pocketutgåvan av Andra sidan Alex. Den hade legat ute ett tag och ingenting hade väl direkt hänt. Förrän det där hände som är så ovanligt att man får betrakta det som ett mirakel när det väl sker: word of mouth.

Alexboken spreds via mun mot mun-metoden. Jag tror knappast att det förra förlaget, eller pocketförlaget som ingick i samma koncern, hade räknat med denna gatans egen smakdemonstration. För boken fick ingen marknadsföring, det var läsarna själva som hittade den. Plötsligt låg den på tio-i-topp och blev snabbt slutsåld. Förlaget hade ingen beredskap, så det gapade tomt där boken skulle ligga. Sedan mötte de givetvis upp med nytryckta upplagor.

Det kan tyckas som en ödets ironi att förlaget som dissade min tredje roman inte riktigt hade väntat sig en succé med den föregående. Samtidigt hade de ju på sätt och vis rätt: Den inslagna vägen var en vinnarväg.

Men där stod jag, med en roman på väg ut som enligt expertisen stack av från vinnarvägen. Och hur det gick med den ska jag avslöja i nästa post.

Förläggaren motiverade beslutet med att den nya romanen skilde sig från de två föregående och det var den linjen de ansåg att jag skulle fortsätta med: renodlade relationsromaner. De föreslog att jag kastade den senaste och skrev en ny, kanske kunde jag använda mig av en av romangestalterna som de hade fastnat för: den godmodiga hemmafrun och mångbarnsmamman Kristin.

Men jag var förkrossad. Ungarna stönade om att jag genomgick en infernokris. Från självaste förlagschefen fick jag så ett brev. I det stod det, med vacker handstil, att jag var en mycket begåvad författare men att den tredje romanen skulle kunna fördärva min karriär. Det var av omtanke om den som de refuserat mig.

Kanske hade hon rätt i det hon skrev, den vänliga förlagschefen. Men jag kunde inte bara skrota den gudagåva som jag ansett att boken var. Så jag hoppades på ett annat förlag. Detta tilldrog sig dock på den tiden då det ännu var ett smärre tabu att byta förlag. Det var helt enkelt inte brukligt. Jag vände mig till min agent (att ha en agent var heller inte brukligt på den tiden). Han var mest angelägen om att jag skulle skriva en känd toppmodells levnadsberättelse. Modellen hade varit gift och hade barn med Quincy Jones. Hennes vilda liv bland världskändisar i Beverley Hills skulle kunna bli en bestseller, hon hade ju träffat både Frank Sinatra och John Lennon och alla däremellan. Som en bonus placerade agenten mitt nya romanmanus hos ett förlag som då var beläget i Höganäs. Det var samma förlag som hade kontrakterat exmodellen.

Behöver det sägas att intresset för toppmodellens självbiografi var större än det för min roman – hos såväl agenten som förlaget? Men boken skulle i alla fall komma ut och jag gladde mig åt det medan jag dagligen gick igenom den före detta toppmodellens anteckningar och hade långa möten med henne.

Fast i den vevan hände något. Och om det får ni läsa i nästa post.