De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.

Den här gången slapp vi höra studentikosa stönanden från Timbrofolket (som under pompösa åthävor pyntat själva kalaset). Tack för det.

Istället utbröt ett munvigt käftslängande mellan Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Johan Lundberg (Axess) som väckte allt större muntrationer när högerprofilen Lundberg kallade Linderborg för leninist varpå Linderborg kontrade med att kalla Lundberg för stalinist. Lät lite som på bokstavsvänsterns tid.

Stötestenen var den länge debatterade frågan om huruvida det som står på kultursidorna angår “vanligt folk”. Givetvis kom Makode Lindes könsstympningstårta upp som ett exempel på hur kulturdebatten visst kan nå ut och engagera Göran Hägglunds skötebarn – verklighetens folk.

Men så klev Kristina Lugn in i samtalet och sopade hem biffen. Först och främst, sa hon, så skulle hon vara jätteglad om hon överhuvudtaget visste vad “verkligheten” är. Därefter påpekade hon att kulturens möjlighet att nå ut idag helt bygger på mediernas lust att föra den vidare, och enligt medielogiken krävs då av kulturfenomenen att de är tillräckligt spektakulära, men därmed måste de inte vara bra.

Lugn hävdade också att det vore på sin plats att vår kulturminister stod upp för det bildningsideal som borgerligheten en gång i tiden värnade om, istället för den populism som Adelsohn Liljeroth ger uttryck för. Varför skulle inte kulturen få vara elitistisk?

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras? Ungefär så.

Idag kan vi informeras om blockbusters som Hungerspelen och True Blood både på nyhetsplats, i nöjesbevakningen OCH i de trånga kulturkanalerna. Varför? Har kulturkoftorna så risigt självförtroende att de inte längre vågar företräda den goda smaken (vad DEN nu är, men det är en annan diskussion)? Masspubliken till försäljningssuccéer behöver väl ingen ytterligare information om det som vräker fram på alla andra platser, inklusive annonsutrymmet. Frågan är om masspubliken (“verklighetens folk”) överhuvudtaget läser kultursidor/ser på Kobra/lyssnar på Kulturnytt etc.

Som Kristina Lugn sa: Hur ska vanligt folk kunna ta del av Karl Vennberg om de inte ens känner till hans namn? Man kan ju inte googla på annat än det man fått reda på.

Jo, det var så att jag blev inviterad till ett litet samkväm hemma hos Dominika Peczynski, i PR-byrån Mafiosos regi, och nu är jag ÄGD!

Begivenheten hölls nämligen till vinmärket Aussies ära, och skam den som inte ger efter för en väninnas envisa påtryckningar och lydigt bloggar om aftonens utskänkningar.

Vi provsmakade alltså australiskt vin i tetra, alla tre sorter (vitt, rosé och rött). Och här kommer sanningens minut:

Det röda var tunt och vattnigt för en Amaroneälskare som övertecknad. Rosévin är ju nästan aldrig gott om man inte är i Cannes och det är svagt bronsfärgat och från trakten. Rosé är alltså något man vanligtvis dricker på dessa nordliga breddgrader för att det förser uteserveringarna med hallonröda färgklickar. Men det vita vinet däremot: inte så dumt. Inte dumt alls. Lite spritzigt så där. Framför allt ungt – och ungdom har ju sin charm, har man hört.

I övrigt gick aftonen i guld. Jag var ju hos min glittrande och juvelgalna väninna, gubevars. Inte bara var hon klädd i guld – även hennes toalett var guldklädd.

Om man ändå hade kunnat skita guld!

När nu det inte går, kanske Aussie kan donera ett par dussin förpackningar vin till min fattiga boning så att sommaren förgylls av lite simpelt vinrus?

Bara det är ganska anmärkningsvärt – att folk öht masar sig ut en vanlig tisdag kl 18.30 för att bänka sig framför en paneldiskussion i en källare. I regel krävs det alla möjliga sorters mutor och clowner om människor ska orka ta på sig ytterkläderna. Men här hade stora delar av kultureliten mangrant ställt sig på led.

Temat var Vem är köpt och vem är fri? Och det kan man verkligen fråga sig.

De i mina öron intressantaste synpunkterna kom från Stina Oscarsson (chef för Radioteatern), Annelie Telford (VD för Debaser) samt PM Nilsson (Newsmill).

Stina Oscarsson svarade på en insinuant fråga från Timbros egen kulturknutte Lars Anders Johansson, som löd ungefär: “Jaha, så du vill ha pengar från systemet för att kunna kritisera systemet?” Stina svarade blixtsnabbt (ungefär): “I en riktig demokrati måste det finnas ett inbyggt immunförsvar mot antidemokratiska tendenser, ja.”

Annelie Telford förklarade krasst och nyktert att Debasers verksamhet inte behöver kulturstöd eftersom ägarna haft turen att få ägna sig åt något de tycker är roligt samtidigt som musik i sig är en så populär kulturyttring att publikunderlaget gör rörelsen lönsam. Hade hon varit en gubbe tror jag nog att hon grandiost hade slagit sig för bröstet och hävdat att det var enbart tack vare oerhörda ansträngningar som verksamheten gick så bra.

PM Nilsson var också osentimental när han beskrev hur pass beroende och styrda tidningar och andra fria medier är av annonsmarknaden. Och han sa att “borgarna” har dåligt självförtroende i kulturella sammanhang, som länge dominerats av vänstern, medan kulturvänstern har dåligt självförtroende för att de ofta lider brist på pengar. Och så skulle två grupper med dåligt självförtroende mötas i en debatt – inte de bästa förutsättningar.

Då och då bröt sig histrionen Ulf Brunnberg in med grymtande och publikfriande utläggningar som möjligen var roliga för stunden men hans stora kagge är det enda jag riktigt minns. Martina Montelius, Brunnsgatans teaterchef, är en röd eld som tack och lov inte går att släcka.

Men det riktiga irritationsmomentet var de studentikosa och störande hojtningarna från dem i publiken som jag förmodar kom från Timbrosällskapet. När en kvinna ur “vänsterfalangen” reste sig upp och protesterade mot något som uttrycktes på scenen, något som var felaktigt, då bullrades det burdust från Timbrochefen om och om igen: Hejdå! Hejdå! Hejdå! …

Skärp er, Timbro! Bara för att ni sponsrar själva eventet har ni fan ingen rätt att försöka sätta er på dem som har en annan politisk åskådning. Då illustrerar ni ju bara exakt det som frågan var: Köpt eller fri. Tycker Timbro att den vänsterorienterade delen av publiken och panelen är köpta och att de därför ska finna sig i att bli kränkta? Är det så det blir om kulturlivet ska finansieras med hjälp av det privata näringslivet?

I så fall är det verkligen dags att kraftigt höja statsanslagen för kultursektorn.

Ni som följt mig känner säkert till min inställning vad gäller kommersiella intressen. Här kan ni läsa min kommentar som publicerats på Second Opinion.

Radio 1 hör under MTG (Modern Times Group) som är ett reklamfinansierat mediehus. Jag hoppade in under en säsong förra året och kritiserade konsekvent vårt genomkommersialiserade samhälle samt den politiska dumhet som kännetecknar ett ruttnande samhällssystem. Det hade jag lov till, jag fick s a s ta spaken i egna händer och ingen la sig i ämnena jag tog upp – en lyx för en missanpassad typ som jag.

Ingen av lyssnarna anmälde programmet till Granskningsnämnden, det var instansen själv som på eget iniativ beslutat att granska vissa sändningar.

Nu bryr jag mig inte så mycket om detta fall, GRN har gjort många anmärkningsvärda fällningar genom åren, och många är de ansvariga utgivare som anser att prövningar i nämnden är ungefär som att kasta tärning – utslagen tycks nästan slumpartade.

Men jag undrar hur det är ställt med de personer som är satta att granska utbudet i etermedierna. Inga av namnen bakom beslutet känner jag igen, men får känslan av att nämnden utgör en av alla dessa skyddade verkstäder som upprättats för tomtar som inte längre kan försörja sig i sin bransch och därför tilldelas diverse uppdrag i förbund, nämnder och styrelser mot en varierande ersättning.

Någon kanske borde ta och granska Granskningsnämnden?

Här är deras beslut för den som gitter läsa.

Men vårt språk förses också stadigt med uttryck vars betydelse har förskjutits från det ursprungliga. Och där börjar knepigheterna på allvar. De senaste dagarna har jag på twitter orsakat viss ilska sen jag använde mig av två såna uttryck.

Det ena var “cp” som förstärkning, typ “cp-ont”. Det andra var ordet “bonde” i betydelsen “tölp med nollkoll”.

Jag fick stränga förmaningar från diverse gravallvarliga typer som hävdade att uttrycken var kränkande och sårande för föräldrar med cp-skadade barn och för de jordbrukare som förser oss med vårt dagliga bröd.

Men när jag använder dessa uttryck tänker jag ju inte på cerebral pares eller på bönder som plöjer åkrar. När vi under 80-talet kallade unga människor som mot en obetydlig ersättning tvingades utföra enklare sysslor på arbetsplatserna för “ungdomsnegrer”, då var uttrycket riktat som kritik av ett system som utnyttjar unga, precis som svarta slavar utnyttjades på plantager.

Idag skulle man inte kunna säga ungdomsneger – “neger” har fått samma rasistiska klang som en gång “nigger”. Men hur gör vi med ord som cp, pucko, miffo, mongo? De används ju inte i positiv betydelse. Å andra sidan hade det kanske varit konstigt att använda ord som i grunden innebär något negativt i en positiv överförd bemärkelse. Det är väl knappast en fördel att vara handikappad.

Fast om jag tänker efter har vi på senare år börjat använda oss av “galet”, “stört” och “sjukt” även då vi vill beskriva nåt bra. Vi säger “galet gott”, “sjukt kul” osv, även om det inte är positivt att vara galen, sjuk eller störd.

Frågan är om vi inte alltid rejpat ord som innebär ett handikapp för att förstärka det vi säger: dum i huvet, dement, debil, dåre, idiot, knäpp etc. idag säger vi istället cp, mongo, miffo, psyko, dampig, efterbliven. Så vad är dealen?

Och var går gränsen? Får vi ett rättvisare och humanare samhälle i samma ögonblick som alla upphör säga cp, bonde, bög, hora, fitta, fetto, blatte, svenne (fyll i det som saknas) och bara talar godkänd kanslisvenska?

Jag ställer frågan, jag har inte svaret. Men när jag slog tån i en tröskel i morse ylade jag: FITTA! Behöver jag säga att jag inte hade mitt eget könsorgan i åtanke?

Så, okej, horor, vad tycker ni?

(Och btw – följ mig på twitter, för där hänger jag jämt https://twitter.com/#!/unnidrougge )

Jag skriver på min nya roman och då blir det så här. Jag förlorar vänner, god hälsa och därmed tid att leva.

Men igår slet jag mig från min varma och härliga laptop och gick på ett kulturellt och spirituellt event på Teater Brunnsgatan.

Kön ringlade sig lång utanför. Ämnet var nämligen det så “heta” höger-vänster-grälet som redan svingat sina svärd på landets alla kulturforum. Ikväll skulle det utrönas om högern var kulturfientlig, dvs om högern bara vill låta den samhällsanpassade och kommersiella kulturen finnas, den som BÄÄÄR sig.

Salongen blev snabbt fuktig och varm, inte bara av de brutalhjärtliga sexskämten mellan moderatorn Marie Söderqvist (hon gjorde iaf tappra försök att vara moderator) och teaterchefen herself Martina Montelius. Nej, salongen var så knökfull av flämtande åhörare (däribland kulturministern) att jag faktiskt började undra om det finns ett gryende intresse för att masa sig ut och lyssna på kulturdebatt.

Man kan säga att det utlovade samtalet havererade ganska omgående. Panelen bestod av tre herrar: Mats Svegfors (vd på Sveriges Radio), Joachim Berner (ordförande för Riksteatern) och Michael Storåkers (vd Bukowsis) SAMT skådespelaren, författaren och dramatikern Lo Kauppi.

Vi hade alltså två kvinnliga konstnärssjälar (Lo och Martina) som försökte komma till tals med de administrativt lagda herrarna om hur andra värden än de strikt kommersiella skulle få plats i kulturlivet. Svaret blev ett blaha blaha. Eller kanske ska man bara säga: kulturkrock.

Givetvis föll mina sympatier direkt på de två konstnärssjälarna, men det bara gååår inte att debattera konstens egenvärde, seriösa konstnärers villkor i ett hårdnande kommersiellt klimat och sedan försöka infoga det eviga tvisteämnet om vad som är kvalitet under ett enda samtal.

Därför hänger ännu frågan i luften: Går det att bita den hand som föder en? Finns det någon möjlighet att överleva som konstnär om den konst man skapar är kritisk till det system man verkar inom?

Ja, vad tror ni, ni som ännu tittar in här ibland trots min ihållande tystnad medan jag bidrar med mitt lilla samhällskritiska stridsrop i det dånande bruset?

Men idag bjöd paret mig att slå mig ner vid deras bord. Och strax kom en strid ström av klagomål över detta land som är en av parets anhalter under deras halvårslånga resa kring klotets varmare trakter.

Thailändarna var lata. De städade inte rummet – eller gjorde nåt annat heller för den delen – om de inte blev tillsagda. De slängde inte sopor. Och de skjörtade upp en när man skulle åka taxi. Ett hundra bath per skalle hade de krävt när paret ville åka till Lonely Beach (nästan hela öns längd). Ånej, då fick det vara. Själv betalade jag gladeligen 150 bath för att få färdas dit igår och tyckte det var billigt.

Men nej, det tyska paret skulle inte kunna tänka sig att stanna här en längre tid, beroende på “kulturen här”.

Jag inflikade att de kanske såg ner på oss, som bara kommer hit och kräver billig service, men fick inget gehör alls. Det tyska paret traggade vidare om hur dyrt allting var. Attityden överlag bland västerlänningar som förlustar sig kungligt med sin hårdvaluta har en märklig frånvaro av självkritik.

Och jag undrar. Tänker de inte på hur thailändarna uppfattar oss? Ju längre tid som går, desto mer växer mitt självförakt. Här ligger feta, fula, tatuerade vitingar i drivor, dricker billig thailändsk öl, får massage och frossar i allt som vita stränder, turkost hav och tropisk värme erbjuder för en ringa slant.

Ibland kommer en ölkaggad gubbe med en näpen, knappt byxmyndig, thailändsk flicka i handen. (Och ändå är detta en ö ganska fri från den prostitution som annars är legio.)

Jag tycker inte att thailändarna här är så vänliga och öppna som många har sagt att de är. Och det gläder mig. I can’t blame them!

På flygplatsen i Bangkok träffade jag en thailändsk kvinna 40+ som rest hit för att träffa sina barn. När hennes man dött för många herrans år sen träffade hon en svensk man som tog hem henne till en stad i Sverige. Nu är han 76 år och handikappad och hjälplös. Kvinnan vill lämna honom men har inte hjärta att ta steget. Hennes händer är förstörda av att hon åker runt på marknader i Sverige och gör små flätor i håret på barn. Med de inkomster hon får av den sysslan försörjer hon gubben.

Det var vad en thailändsk kvinna fick ut av vår västerländska “kultur”.

Men here’s the news: Jag är en hippie!

För er som eventuellt blir besvikna över mitt peacefulla sinnestillstånd kan jag ju upplysa om twitterbråket bland SEO-konsulter som uppstått medan jag varit här, efter min senaste krönika i Computer Sweden.

Dock känns det väldigt långt borta. Jag reste alltså till Thailand för första gången i mitt liv och upptäckte, också det för första gången i mitt liv, att lyxresorts är sååå ute, så tacky.

Insikten beror på att jag fick tips om ett ställe av en svensk som bor här. Det var svårt att ta sig dit (som i The Beach), det gick inte att förhandsboka, det såg ut som ett brokigt hippieparadis och – ve och fasa – det var FULLT! Tillbaka på det låtsasfina hotellet triggade min vinnarskalle igång. Aha! Shabby chic! Posh är ute!

Detta har jag ju som boende på surdegssöder länge känt till. Make it simple! Back to the roots! Så jag fortsatte leta och fråga runt. Jag VAR Leonardo Capriciosa, det var knepigt att hitta sin oas, men jag gav mig inte. Vilket äventyr!

Vandrande längs stranden kom jag allt längre bort från solstolarna och de själlösa inkvarteringarna i betongfundament med namn som The Beach , The Bamboo, The Siam Resort osv. Tills jag fick vada en bit i vattnet.

Sen dök Amsterdam upp. Eller Christiania. Och överallt var det fullt! Förstår ni hur hett det är att vara hippie!

Men jag envisades. Jag gick och gick. Hit kunde ingen taxi ta mig, för vägen hade för längesen virat sig upp runt berget.

Och jag föll utmattad ihop i receptionen på Rock Sand. Jo, de hade alldeles precis fått ett ledigt rum. Fast utan toa och dusch. Sånt fick man sköta i allmänna utrymmen.

Make it simple, sa jag ba. Och när jag kom in i rummet med skrubbat plankgolv, en säng, bara en säng, och en balkong mitt ute i havet höll jag på: Ååååhh, åååhhh, åååhh i en halvtimme eller så.

Jag är framme i flashpackparadiset. Jag är en hippie!

Hippy hippy shake – kan ni höra the Byrds? Och förstår ni varför jag var tvungen att tanka hem The Beach (ja, här finns snabb Wifi) och se om den? Och måste jag verkligen åka hem?

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som “bråkig”, “konstig”, “korkad”, “paranoid”, “missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och “rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den “goda moralen” och den “goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

För att vi inte skulle bli sena hade mödernet krävt vår inställelse redan klockan tolv, vilket gav såväl mig som mina syskon onödig ångest. Med andan i halsen infann vi oss mellan 12.30 och 13.00. Då var mor inte färdig med jullunchen – hon hade räknat med att vi (i vanlig ordning, som hon sa) skulle komma två timmar efter utsatt tid.

Efter inmundigandet av den sedvanliga buffén, till vilken jag beordrats laga rödkål och min äldsta lillasyster den inlagda sillen, vankades allehanda sötsaker som modern påstod var hemlagade men som vi snart förstod var inhandlade på Lidl. Förutom lussebullarna som vi själva bakat.

Att mor varken pyntat med julhyacinter eller annan växtlighet som hör julen till, exempelvis julgran, skyllde hon enkom på de två ömtåliga “kattkräk” som numera ingår i hennes hushåll. Inte heller nötter gick an att bjuda på, eftersom julens stämningsförhöjande inslag tycks vara livsfarliga för just katter. Vi fick hålla till godo med doftoljor vars aromer skulle föreställa gran och hyacint.

Under Kalle Anka talade alla i munnen på varandra och mamma utbrast för tjugonde året i rad exakt samma fraser vid exakt samma tidpunkt. Min förmodligen blivande svåger försökte koncentrera sig så gott det gick på det som utspelade sig i teverutan. Det gick tills det var hans tur att prova mammas plastbågade glasögon för att min syster skulle se om även han såg ut som en reklamare i dem. Det gjorde han.

Därefter var vi ambitiösa nog att spela ett sällskapsspel, närmare bestämt en frågesport på tonårsnivå. Det hindrade inte min mor från att tro att staden Paderborn var ett kloster men ändå utropa skadeglada tjut när andra svarade fel på mer avancerade frågor. Jag behöver väl knappast nämna att jag vann.

Så blev jag tillsagd att vakta renarna för mor hade fått telepatisk kontakt med tomten, sa hon (blink, blink). Tomten kom med svart sopsäck och mormors röda täckjacka. Han blev bjuden på stärkande Jägermeister i gammal god tradition.

Efter tomtens sorti utbyttes presentminer, somliga ärliga. Sedan försjönk syskonen i djupläsning av de tidskrifter som min äldsta lillasyster skänkt oss i julklapp. Det var Galago, Grazia, Bang, Veckans Nu och Filter. Gissa vilken tidning alla slogs om. Rätt: Veckans Nu. Systern klagade över att hemmafrutrenden diskuterades även i Storbritannien. Vår oömma moder fräste då tillbaka att alla trending topics är importerade från de anglosaxiska språkområdena.

Själv stal min mor en av de noveller från Novellix som jag fått i present av henne och lät sig uppslukas av en socialpornografisk historia signerad Jens Lapidus. Jag sa att hon kunde behålla den, jag hade först trott att Jens i fråga var den litteräre Jens som skriver i Dagens Nyheter.

Den lugna timmen avbröts av att min förmodligen blivande svägerska kom med polsk vodka och lika polska saltgurkor och salami. Det gav stämningen en annan karaktär, inte helt ovälkommen dock.

På det såg vi Sällskapsresan, varvid min mor hånskrattande kallade mig bitter då jag påpekade att jag som barn aldrig fått uppleva en enda charterresa, bara fått vistas på en naturiststrand på Österlen, med kottar som förströelseobjekt.

Vid midnatt försvann min äldste lillebror med min förmodligen blivande svägerska till en katolsk midnattsmässa, min yngste lillebror satte på Sin City och julaftonen var till ända.

God fortsättning, som man säger.

Hälsningar från Gogge