Men så träffade jag en sprudlande och vass ståuppare som sa: “Lägg inte allt på dina axlar!” Hon hade naturligtvis rätt.

Min förläggare hade också rätt när han pekade på ett stycke i min nya bok “Bluffen” (ute lagom till bokmässan) och sa: “Men det här kommer inte folk att tolka som kritik. Folk tycker att det är coolt att bara kränga och tjäna grymt med pengar.”

Och jag hörde en annan förläggare krasst förkunna: “Jag har ett enda uppdrag, och det är att tjäna pengar åt X.” (X=Stor förlagskoncern.) Naturligtvis. Varför hymla? Litteratur är produkter. Författare är småföretagare. Småföretagare med det goda livet i sikte.

Därför vill jag ge ett karriärtips inifrån den bransch som en gång i tiden vinnlade sig om humanistiska värden, om att öppna läsarens ögon, bredda perspektiven, bidra till det konstruktiva samtalet om livets djupare mening, forma visioner om en rättvisare värld osv. En värld som en gång betraktade boken som en garant för demokratin. Låter det högtravande och exotiskt? Det är det också. För den rollen har inte dagens litteratur. Så, glöm de pretentionerna. Istället ska du göra så här:

Skaffa ett jobb inom media, gärna på SVT. Hata det jobbet. Känn dig utnyttjad och ouppskattad av cheferna, känn dig gärna lågavlönad också.

I smyg skriver du en kriminalroman. Det går till enligt följande:

• Förlägg åtminstone delar av handlingen till idylliska och schablonartat nordiska platser med hav, fjäll, skärgård, granskog, älgar, gränder och knubbiga hus.

• Befolka denna miljö med stereotyper som kan fylla sida upp och sida ner med banala samtal om väder och vind medan de dricker kaffe och äter pizza. Det gör det lätt för läsaren att tugga i sig boken på bussen och stranden.

• Brodera ut några av de vanligaste relationsproblemen (du får inspiration av populärpressens rådgivningsspalter), som otrohet, skilsmässor, förälskelse med förhinder, äktenskaplig tristess, arbetsplatsintriger etc.

• Låt det första mordet inträffa tidigt och som ett bombnedslag i den trivsamma atmosfären. Låt också morden upprepa sig och beskriv offrens skador ingående. Fläska på med bestialiskt våld, massor av blod, gärna styckning eller rituell tortyr. Offren ska företrädesvis bestå av unga, vackra flickor.

• Sprid skräck i idyllen och uppehåll dig vid långa dialoger om vem mördaren kan tänkas vara.

• Pudra över lite samhällskritik som yttras av en melankolisk typ och går ut på att allt var enklare och bättre förr.

• Tillsätt några specialkunskaper som du googlat fram eller som du kanske redan har, men var inte alltför verklighetstrogen och kolla inte fakta alltför väl, särskilt inte brottsstatistik. Tänk på Lisbeth Salanders hackertrolleri, det funkade ju.

• Krydda med bibelcitat som får mördaren att verka fanatiskt religiös. Ta ut svängarna och låt huvudpersonen bli mördarens sista planerade offer. Då ska huvudpersonen helst också ha fått alla emot sig och stå ensam och stark.

• Upplösningen är enkel: Du ger mördaren en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos, exempelvis multipel personlighetsklyvning. Han/hon är ett wacko som lyckats dölja sin galenskap så väl att det kan vara vem som helst av alla svennebananer i handlingen. Snipp snapp slut, så var sagan slut.

• Skriv som en begåvad tioåring – använd således enkel journalistprosa utan krusiduller, den behärskar du ju dessutom. Beskriv saker och ting rakt upp och ner, undvik gestaltning eller personlig stil, du vill ju bli färdig så fort som möjligt och blir du antagen är det meningen att du ska leverera en bok om året. Då kan du inte slösa tid på konstnärliga uttryck.

• Nu måste du se till att få din spännande thriller utgiven av ett stort förlag. Stort, eftersom de stora håller på att köpa upp hela ekosystemet och äger viktiga distributionskanaler. Men om du jobbar på ett större medieföretag enligt kriterierna ovan är det mycket troligt att det stora förlaget vill ge ut din bok. Då kan de också genast ta med ditt manus till de stora bokmässorna och sälja det till tolv språk. Du är plötsligt tolv miljoner rikare och kan säga upp dig på dagen från ditt slavjobb på det stora medieföretaget. Grattis! Du är nu ännu en medlem i Det Svenska Deckarundret, och blir förmodligen insåld som “nästa Stieg Larsson”. Missa inte tåget!

Skulle någon yppa en sur kommentar över din författargärning och alla sköna miljoner den inbringat, då svarar du givetvis bara att vederbörande är avundsjuk och missunnsam. Klart man skriver böcker för att tjäna fett med flis. Varför skulle man annars göra det? Fast du kan alltid tillägga att du har ett angeläget budskap och att du vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Min nya bok är en spänningsroman som utspelar sig i bokbranschen. Arbetstiteln var “En författares död”. Jag hade väldigt kul medan jag skrev den. Det är ju så om man skriver för annat än pengar. Om man vill avslöja allvarliga missförhållande i samhället.

Lovar att återkomma med mer detaljer.

/Unni Strindberg

Men påhittet går helt och hållet hand i hand med den människosyn som politiker och makthavare representerar. Vi ska betingas till laglydighet.

Skolbarn ska alltså inte avstå från droger efter att ha rådfrågat sina egna viktiga inre instanser som självrespekt och ansvar. De ska avstå för att annars kan de åka dit på drogtest.

Denna cyniska inställning kommer endast att lära unga människor att bli falska och utifrånstyrda. Och de vuxna ska lära sig spionera på ungarna. Hela livet blir en bisarr kurragömmalek där den fria viljan detroniseras, där vi istället uppmuntrar ett kriminellt tänkesätt: Ett brott blir inte brottsligt förrän man torskar. Allt handlar om att komma undan med whatever.

Det finns bara ett effektivt motgift mot drogmissbruk: Omsorg om det egna jaget. Men jag ser inga tendenser i det stora samhällsmaskineriet mot att främja en människotyp som tänker själv. Snarare berövar vi människor deras eget omdöme redan i den ålder då de ska börja utveckla det.

Varje gång en högt uppsatt, favoriserad eller respekterad man misstänks för sexbrott/kvinnofridsbrott svallar blodet hos framförallt de hankönade. Och innan man vet ordet av är det det eventuella offret för det eventuella brottet som ska granskas.

Även i fall där en förövare dömts blir den kvinna som s a s satt dit honom misstänkliggjord. Hon har begått brottet att berätta.

För plötsligt tycks det vara ett värre brott att berätta om övergrepp än övergreppen i sig. Många gånger har jag funderat över vad som orsakar denna (manliga) upprördhet kring sexualbrott.

Är det en äkta indignation över den sortens brott det gäller? Eller är det en skräck över att (som man) själv bli beskylld för en så pass skändlig gärning? I så fall finns det ju en överenskommelse om att sexbrott är fullkomligt oacceptabelt. Fast varför avvaktar man inte då tills den misstänkte är fälld eller friad? Och – och detta får mig fundersam – varför vinner den brottsmisstänkte eller utpekade mannen så många fler sympatier och trovärdighetspoäng än den kvinna som berättar eller anmäler?

Beror det på att mannen ifråga har status? Är charmig? Bildad? Snygg? Snäll mot sina barn? Att man helt enkelt inte vill tro att en karl med de egenskaperna skulle kunna våldta, slå eller sextrakassera? Historien visar något helt annat. Sexbrottslingar har inga specifika yttre gemensamma kännetecken.

Eller – hemska tanke – kan det vara så, att det under indignationen mot kvinnor som anmäler våldtäkt och andra sexbrott finns en dold värdering, nämligen den att kvinnor faktiskt får finna sig i sådant beteende? Att de är hysteriska, att de varit med på noterna, ja, att de kanske rentav bara vill hämnas ett avvisande från en man de åtrått? Att brottet kort och gott är en bagatell?

Kanske är det där pudelns kärna ligger. Lite hårda tag får väl kvinnor tåla i allsindar. Rusa till polisen kan man vänta med tills man råkar ut för en Kapten Klänning – ett riktigt monster. Annars har “feminismen” gått för långt och det är männen som är offren.

Än en gång: Jag vet inget om Julian Assange som person,  jag är pro Wikileaks och jag tycker att uppståndelsen är djupt beklaglig. Men jag vänder mig starkt mot den begreppsförvirring som börjat råda beträffande dikotomin offer och förövare.

När Bernt Hermele outade kvinnan som anmälde Assange visade han ett uttryck för denna begreppsförvirring. Och gav därmed kvinnoföraktet vatten på sin kvarn.

Update: Och apropå kvinnofientligheten i kölvattnet på Assange-debaklet – läs kommentarerna till Isobels bloggpost, där just den attityden framstår i sin prydno.

Men nu säger jag “I told you so”, helt utan triumf. Efter Piratpartiets uppsving förra året fördes ett samtal om att det fanns mycket lärdom att hämta från F!. Några höll med, men den vanligaste kommentaren var ändå typ, “Nä, det är ingen risk att vi ska hamna i en sån sits.” Ungefär som att F! enbart hade sig själva att skylla för den mediala backlash med påföljande medieskugga som feministerna råkade ut för.

F! var ett skällsord synonymt med “manshatare”. Vad är PP idag synonymt med? Klavertrampen från de egna leden kan man dessutom knappast lasta medierna för.

Nu blomstrar F!, välförtjänt. Men målet, att komma in i riksdagen, förefaller ändå avlägset. Ett enda litet parti kan inte ensamt bilda en kraftfull opposition.

Min dröm var rosa-lila. Men om det går det inte ens att drömma längre. Vattendelaren har barockt nog kommit att handla om sexualpolitik, frågor som PP inte har med på agendan. Ändå lyser de igenom så tydligt, sipprar fram bland valbara namn och hela vägen utmed svansen.

F! har fått lida för att de framstod som extrema sedan Tiina Rosenberg genom vissa yttranden och också blotta sin uppenbarelse skrämde slag på presumptiva väljare. PP har förmodligen drivit bort mängder av sympatisörer genom sin Falkvinge, men ännu fler genom att låta sexliberalfanatikern Dick Wase stå på listan. Det han och hans tillskyndare yttrat om pedofili klår Tiina Rosenbergs taktlösa homosekterism med hästlängder.

Jag diskuterade PP:s problem med en dam som också har varit sympatisör. Hon tyckte att den bästa strategin från PP vore att hoppa av valrörelsen men i samband med det ställa övriga partier mot väggen: Vad har DE tänkt göra av PP:s kärnfrågor nu när PP lämnar valscenen? Det tror jag också hade varit effektivt. Men så kommer inte att ske.

Inför nästa val hoppas jag att Piratpartiet har blivit av med galenpannorna.

F! har fortfarande en valslogan som lyder: Våga vara feminist! Den uppmaningen skickar jag vidare till PP.

Jag har varit bloggslö på sista tiden och vill därför bara försäkra er om att jag inte dött eller så. Istället tänkte jag lista en rad av de i-landsproblem som stulit tid från bloggeriet.

Valrörelsen. Inte för att jag engagerar mig överdrivet, men detta. Vänsterpartiets vallåt kräver att jag tar en timeout. Det blev liksom droppen. Det har varit nedslående att se galna valaffischer på stan, det är trist att Piratpartiets budskap har drunknat i barnporr och Wikileaks, men det tråkigaste är ändå att valrörelsen breder ut sig överallt. Jag orkar inte bry mig om dagspolitik längre, orkar inte ens skriva om varför. Politiker är pinsamma, partipolitik är snömos.

Min kommande roman, “Bluffen”. Ända fram till nu har vi fått sitta med rödpennan för att undvika risker. Det är ingenting jag beklagar, det har varit stimulerande, det är ju mitt jobb gubevars, men det har tagit tid i anspråk. Jag kommer att berätta mer om den allteftersom. Nu vill jag bara kunna hålla den färdigtryckta boken i min hand.

Mingel. Ja, det är ett smutsigt jobb;). Det tar tid. Det här är första kvällen på en vecka som jag inte är ute på någon förmånlig begivenhet.

Läsarna. Jag får väldigt mycket respons från min dyrt älskade läsekrets, de som bär upp mitt författarskap. Och jag hyser ambitionen att svara dem alla.

Livet. Jag har precis det liv jag vill ha :), men för att kunna fortsätta med det måste jag både vara produktiv och sköta om mina nära relationer. Älska och arbeta.

Ovan nämnda lyxproblem är alltså vad som hindrar mig från att skriva varje dag här på bloggen. Och nu vet jag inte vart den är på väg. Kanske ska jag övergå till dagboksformen? Det verkar så enkelt. Vad tycker ni?

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli “upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de “modellstarka” (de med solid kunskap) och ett “informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med “information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.

Jag kommer snart med en ny postning, alltså en riktig, men just nu har jag så mycket att göra med Twitter. Bl a diskuteras ordet “knulla” vs “ligga”. Oerhört prekärt.

Och åååh, vad jag vill snygga till min bloggdesign – är det nån som känner sig kallad?

Hörs om kort, ni vet var jag finns, jag känner att jag har ögonen på mig. Nu ska jag hälla vin i grytan (och lite i mitt glas;).

1. “Om folk är så dumma att de inte kan tolerera ett personligt misstag av en partiledare, då skiter vi i det.”

Jaha. Men detta “folk” är ju presumtiva väljare. En partiledares uppdrag är att förklara partiets politik inför potentiella väljare för att få så många som möjligt att rösta på partiet. Man kan inte ställa upp i riksdagsvalet och samtidigt försöka revolutionera människors bedömningsförmåga och spelreglerna i en valrörelse. Det är naivt och foliehattigt.

2. “Falkvinge hade rätt i sak, lite tanklöst bara att han sa det rakt ut.”

Enligt Anna Troberg och även enligt Falkvinges egen dementi, står inte partiets program bakom ett förslag att legalisera innehav av barnporr. Här krävs en utvikning:

a) Barnporr måste definieras som bilder/filmer där levande barn blivit utsatta för sexuella kränkningar. Hur avgör man det? Man avgör det främst genom att barn är försvarslösa, inte bara fysiskt utan också emotionellt/intellektuellt. Om något pervo drar en taj till ett sött oskyldigt barn på en bild kan ingen lägga sig i det. Men om man pressar in en unge i en pornografisk situation där barnet exploateras sexuellt av vuxna, då är det ett övergrepp. Alla som deltar i och understödjer den hanteringen – även konsumenten – bidrar till kränkningen.

Det finns gränsfall, och det är därför som frågan är komplicerad. Konstnären Donald Mader ställde ut fotografier av unga nakna pojkar i erotiskt färgade situationer, och utställningen var så kontroversiell att den utsattes för sabotage. Var det pornografi? Led killarna av fotograferingen/exponeringen? Eller var bilderna ett uttryck för den gossekärlek som har sina rötter i antiken? Ett gränsfall. Samma sak gäller den numera nedlagda bögtidningen Destroyer (där jag själv medverkat med en text), som visar killar i könsmognadens gryning, med och utan erektion. Är det barnporr? Jag lutar snarare åt att det är en estetik med ett speciell kodspråk som de insatta (framför allt bögarna) förstår.

Detta med kulturella och genremässiga koder gäller definitivt inom seriekulturen, särskilt för mangaserierna. (Update: Läs Karin Olssons intervju med Simon Lundström – “Översättaren”.) Skulle innehav av barnporrmangor kriminaliseras i Japan, då fick man ställa nära nog en tredjedel av japanerna inför skranket. Hela härvan kring den s k Översättaren (f ö en av mina söners mentor) är absurd. Jag tycker som Jens Liljestrand och Fredrik Strage. Att kriminalisera innehav av tecknad barnporr är en allvarlig inskränkning i tryckfriheten och vi riskerar en konstcensur som kan göra anspråk på att också förbjuda litterära skildringar som anses stötande (däribland min egen Hella Hells bekännelser).

Man kan inte kränka ett fantasifoster!

Den slutsatsen är klockren, och den hade Rick Falkvinge kunnat mangla stenhårt och fått med sig varenda intellektuell. Men nu viftade han istället med ett rött skynke i ett av våra bredaste nyhetsforum och öppnade därmed slussen för plattnackar som gör vad de kan för att avdramatisera innehav av riktig barnporr genom att exempelvis jämställa det med innehav av våldsdokumentation i största allmänhet, typ bilder på grov misshandel etc.

b) Misshandel är olagligt – visst. Men allt som är olagligt har inte samma förgörande konsekvenser för offret. Varför är det så svårt att stå upp för att barn, som ännu inte är färdigutvecklade, kan skadas värre av sexuella övergrepp än vuxna? Alla går runt och ältar sin barndom, alla vet att barndomen är så överlägset avgörande för hurdana vi blir som vuxna, och ändå. Ändå verkar dessa insikter saknas hos många som försvarar innehav av (riktig) barnporr.

Åter till Falkvinge och PP:s framtid. Redan igår borde Rick ha tackat för kaffet och lämnat plats åt vice partiledaren. Alla skandaler måste avhjälpas pronto. Nu kan jag inte se annat än blaj framför mig. En resning från partiets sida består inte i att lojalt sluta upp bakom en partiledare som skitit på sig. Resoluta och drastiska åtgärder är vad jag hade önskat mig. Och det här har ingenting med Falkvinges person i sig att göra. Det gäller bara det adekvata handlande som krävs för att inte peddostämpeln ska stigmatisera ett parti med ett så pass viktigt ärende som PP har.

Halvmesyrer är oss till ingen nytta. Ett byte av partiledare hade fått genomslag. Och hur piratseglen ska få frisk vind nu vet jag inte. Ulf Bjereld, en utomstående betraktare, tror inte att loppet är kört. Anna förklarar. Emma försöker göra olika avvägningar. Deepedition har sina dubier, likaså Jocke.

Jag tvår mina händer. Men tänker trots allt lägga min röst på Piratpartiet, för vad det nu är värt.

Samtidigt som grodan hoppade ur partiledarens mun kunde jag riktigt höra hur proppen gick för hela Piratpartiet och dess anhängare. Jag kunde se hur goodwillpoängen bland presumtiva väljare gick upp i rök och bildade öknamnet Pedofilpartiet. Och jag tänkte på alla vettiga varelser jag lärt känna i den breda rörelse som värnar om ett fritt internet, däribland många piratpartister.

Falkvinges politiska självmord är en sak. Men är det rimligt att han ska dra med sig hela partiet i fallet?

Piratpartiet står ju inte bakom hans huvudlösa yttrande.

Och vi var många som kunde see it coming. Falkvinge är ingen ond person, vad jag har förstått, men nu är skadan skedd.

Bortsett från att det är en mediestrategisk katastrof att uttala sig på det sättet om något de allra flesta anser vara avskyvärt, nämligen sexuellt utnyttjande av barn – levande barn – för att servera porr åt pedofiler, bortsett från frågor om taktik alltså, så har mig veterligen aldrig detta varit en officiell hållning från partiet, eftersom det tar avstånd från hela barnporrhanteringen: från producent till konsument. Men nu har partiledaren under piratflagg försvarat innehav i rikstäckande nyhetsmedier.

Här hjälper det inte ens med en kungspudel. Med en sådan partiledare behöver PP inga fiender. Vem vill nu försvara Piratpartiet?

Nej, det kan fanimej en fyrfoting räkna ut, att det enda acceptabla draget i denna fullständiga kollaps är att Rick avgår som partiledare och lämnar platsen åt den sansade Anna Troberg. Och det bums. Rick må ha gjort stora insatser i uppbyggnadsskedet, men vill han rädda vad som räddas kan måste han ta konsekvenserna av sin fadäs, precis som vilken annan politiker som helst skulle ha gjort.

Detta är inte en plumphet i stil med Stig Malms bevingade ord “fittstim”. Det är inte ett dugg roligt. Det är bara tragiskt.

Ibland kan kärlek vara att lämna sin baby till någon som är mer lämpad till att ta hand om den. Älskar Rick sitt parti gör han det.

Nemokrati lägger av en bredsida mot PP-programmet, fr a med utgångspunkten att PP förordar en ultrakapitalistisk samhällsmodell och att många av förespråkarna kommer från höger. Och Nemokrati ska tas på allvar, hen är en samvetsgrann bloggare som för fram viktiga poänger.

Men i den öppna diskussion som förekommer här på internäten har jag själv märkt hur just partitillhörigheter underordnats frågan om internets framtid som ett fritt forum där opinioner, kultur och information formas, sprids och frodas utan rädsla för repressalier (förutom då det gäller brottslighet, och då menar jag inte den s k illegala fildelningen). Så här skriver ex vis Mina Moderata Karameller:

Det går inte riktigt att förutsäga piratpartister, deras frågor går rakt igenom och tvärs över alla traditionella partigränser.

Det stämmer visserligen att en del tongivande Piratpartister kommer från höger och att nyliberala tankegångar florerar i kretsarna. Dessutom får man stå ut med en och annan tvättäkta tokfrans (ingen nämnd, ingen klämd). Men Erik Laakso är sosse, och han har visat välmotiverat stöd för PP. Och moi – jag är visserligen ingen tongivande piratpartist, jag är inte ens medlem, men jag tänker ge min röst i det här valet åt PP. Och jag har under hela mitt könsmogna liv haft hjärtat till vänster. Men aldrig stått ut med den traditionella vänstern.

Inom Piratpartiet är ännu taket högt och diskussionerna mynnar inte ut i konsensus mer än då det gäller den grundläggande inställningen till upphovsrätt, övervakning och integritet. Men någon chefsideolog kan jag inte urskilja, om man inte avser Emma – “chefen över internet”. Jag kan alltså vara med och påverka, och både Emma, Johnny, Anna och jag har fört åtskilliga samtal i de ämnen som Nemokrati anser att gubbarna och nyliberalerna satt agendan inom. Det som präglar våra diskussioner är just öppenheten.

När det gäller striden om upphovsrätten är PP direkt antikapitalistiska, eftersom de vänder sig emot bl a Hollywoodindustrins och andra storspelares kulturmonopol. PP hotar m a o vår tids mäktigaste ideologiska överbyggnad. Med stigande oro har jag bevittnat hur de kulturyttringar som tillåts passera underhållningsbranschens täta filter med få undantag är systembevarande, dvs kommersiellt i ordets negativa betydelse. Stalinism, fast omvänt. Denna muskliga indoktrineringsapparat, som de dominerande medierna alltmer ensidigt bevakar, är ett allvarligt hot mot kritiskt tänkande. Och kritiskt tänkande är en förutsättning för en vital demokrati.

Däremot kan jag fälla en tår över att den strukturella könsorättvisan fått så litet utrymme i Piratpartiet. Men så länge jag kan stå för miniplattformen får jag också hantera de meningsskiljaktigheter som kan tona fram när vi diskuterar issues vid sidan av den gemensamma nämnaren.

Lite som att föredra en krog där du vet att de har sjyssta råvaror och vägrar befatta sig med djurfabriker framför McDonalds. Vad gästerna vid de övriga borden ätit till frukost är däremot inget du eller krogen behöver ta ansvar för.