KNARK OCH KÄNDISSKAP
Alla dessa kändisar i knarkskandaler – Flinck, Plura, Persbrandt, Kleerup, Ljungström, Lindholm m fl, m fl – säger de oss något? Är det så att kända personer med kreativa yrken behöver sinnesförändrande stimuli mer än vanliga dödliga?
Jag har säkert uttryckt denna tes förut, men jag tror att hönan kommer före ägget, det vill säga de som söker sig till yrken som baseras på publik bekräftelse hade “en skruv lös” redan in the first place. Ta en titt på författare, politiker, artister, konstnärer och andra “stjärnor”. Har någon av dessa haft en trygg och harmonisk uppväxt? Ingen jag känner till, i alla fall ingen värd att kallas stjärna.
Behovet av att uttrycka sig i offentligheten, stå på en scen, utöva makt, väcka beundran eller rentav fasa, detta behov kommer sig av en brist. Det kan vara brist på närhet, gemenskap, värme, kontinuitet, uppskattning etcetera. Kort sagt: det själsliga tomrum som uppstår av att inte bli sedd måste senare i livet fyllas med något. Men aldrig går tomrummet att fylla med det som från början berövats oss. Det enda man kan åstadkomma är en tillfällig lättnad.
Den bristfällige söker förgäves efter det förlorade paradiset, känslan av att vara fylld och hel. Det sker genom kärleksförbindelser, sex, farliga sporter – allt som kan förhöja livskänslan. Den enklaste genvägen till denna artificiella lycka är droger. Inte ens stor berömmelse – det den bristfällige strävat mot – brukar vara tillräckliga plåster på såren. Amy Whinehouse och Heath Ledger var ju inte direkt på fallrepet när de OD:ade.
Men vulgäruppfattningen av stjärnors och kändisars knarkande och supande är att de behöver drogen för att koppla av från anspänningen deras krävande yrken orsakar. Det där är rent nonsens. De sökte sig till yrket av samma skäl som de söker sig till berusningen. Hönan först, ägget sedan, tack.
Detta och narkotikapolitik i allmänhet ska måndagens program i Radio 1, 101, 9 handla om. Måndag alltså, 13–15.
Nu går programmet dessutom att podda, även repriserna.
Popularity: 8% [?]
Bli min
Helt sant. De flesta som står i rampljuset har mer eller mindre starka narcissistiska drag. Ett tomrum inom sig, som du skriver.
Kan man då dra motsatt slutsats att vi som inte söker kickar av olika slag skulle vara harmoniska människor som blivit sedda och fått den bekräftelse vi behövde?
Nix! Vi försöker nog bara hitta andra sätt att få bekräftelse. En utmaning är att kunna bekräfta sig själv och inte lägga ut det behovet på andra och därmed bli beroende av dem.
Alltså, ABC, det finns ju massor av människor som haft en bedrövlig barndom, men fördenskull inte måste slå sina fruar, knarka, begå brott eller stå på en scen.
Det är bara hjärndöda människor som kan ha en trygg och harmonisk uppväxt i den här världen.
Jag tror ju inte heller att artister i allmänhet knarkar för att stå ut med livet i rampljuset (även om undantag kan finnas), men det kan ju också finnas andra förklaringar till att missbrukare är överrepresenterade bland artister mm.
I princip så gillat jag ju inte tesen att man måste ha lidit för att kunna skapa stor konst, men jag tror nog att det kan vara lättare att plocka fram lidande och utanförskap om man har upplevt det själv. Mitt paradexempel är Jussi Björling, som ju hade en taskig barndom, och som uttrycker smärta och melankoli på ett sätt som andra stora tenorer inte riktigt gör.
But then again, vem har inte haft en taskig barndom på något sätt.
Du nämner politiker, en rolig iakttagelse är att nästan samtliga manliga politiker på riksnivå är runt 170 cm eller kortare. Där tror jag att det finns ett stort självhävdelsebehov.
Jomen Unni det är ju precis det jag menar. Så den där olyckliga barndomen där bristen på bekräftelse skulle kompenseras genom ett yrkesliv i rampljus tror inte jag på. Det handlar säkert mer om personlighet, mer eller mindre störd.
Men det är klart att har man en störd personlighet med bottenlösa behov av bekräftelse så kanske man kan uppleva att man inte blivit tillräckligt sedd som barn kanske.
Tack för en bra och tänkvärd text Unni.
All form av missbruk eller överkonsumtion, är en kompensation, som beror på ett inre sår. Kompensationen kan, som sägs i texten, ske genom allt möjligt t.ex. alkohol,droger, mat,sex och spel men också via andra inte så uppmärksammade sätt. Arbete eller träning kan också vara ett sätt att kompensera sig för sin avsaknad av själsligt välmående. Alla olika sätt att kompensera sig istället för att bearbeta sina innersta känslor är en flykt. Så småningom blir flykten också ett beteende.
Yttre attribut och gärningar blir ett försvar mot den inre oron. Många är tyvärr. ovetande om sin inre oro/brist och lever i tron att dem mår alldeles utmärkt och fortsätter att kompensera och blockera sina innersta känslor. Normen i vårt samhälle är ju, tyvärr, fortfarande den att framgång/konsumtion likställs med lycka och välmående. Välmående och sinnesro kan endast uppnås genom ett inre arbete och har absolut ingenting att göra med hur stor platt-tv som hänger på väggen.
Vi kan diskutera alla olika drogers, inklusive alkoholens, vara eller inte vara, det spelar ingen roll, för så länge människan inte förstår sitt bästa genom att läka sina inre sår, kommer någon form av kompensation/flyktmedel alltid att efterfrågas, oaktat om du är superstjärna eller supertorsk.
/GLennon
Tänk på att det finns väldigt många okända människor som tar droger, det syns bara inte på löpsedlarna om de åker fast. Dessutom är jag lite trött på detta tjat om missbruk. Livet är inte alltid roligt, mer knark åt folket!
Jag tror mer det är att yrken går i arv. De flesta kändisar är släkt med tidigare kändisar. Sen att det florerar mycket alkohol och droger i det offentliga livet det är ju välkänt, finns inom idrotten också – alla fotbollsfester där sups det hej vilt. Kort sagt kan man väl säga att alkoholen sitter i väggarna i barrskogsbältet, likaså alkoholismen. Så det finns ju lika många “anonyma” alkoholister och knarkare. Skillnaden är bara att det inte skrivs något om dem. De bara dukar under i tysthet och gör därför sällan “come-back”. Några dyra rehab-hem finns inte heller för dem. Alkoholister och knarkare lämnas åt sitt öde i alliansens Sverige. Den som får plats på behandlingshem för alkoholist är i princip redan död. Missbruksvård – vad är det?
Nemokrati, GLennon och ni andra – tack för kloka inpass. Jag tror ju att samhället blir alltmer dysfunktionellt och att fler och fler upplever existentiell tomhet. Vi får tidigt lära oss medicinera bort eller fly från vår oro. Men de som vill uttrycka sig publikt har nog ingen inre harmoni. Fast ibland har de ju talang. Det har inte alla.
Unni: Ja, det är ju ansvarslöst av en hel 40-talistisk vuxengeneration att bara låta en hel ungdomsgeneration spolas ner i avloppet genom att ge 0 kronor för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och bostadssegregationen. Den vuxna generationen beter sig som helt själcentrerade tonåringar utan någon som helst förmåga att tänka i vare sig konsekvenser eller ansvar. De har hus, stuga, bilar, semestrar flera gånger om året men bryr sig inte ifall en hel ungdomsgeneration tappar hoppet, det rör ju inte deras egen omedelbara välfärd. Särskilt med tanke på vilken ålderspyramid är det ju dessutom på samma sätt till och med tonårsaktigt självdestruktivt att inte åtminstone satsa skattepengar på barnfamiljerna och ett generationsskifte inom “välfärdstjänsterna” genom att skapa riktiga offentliga jobb inom skola, vård och omsorg. Restaurangmoms ger cirka noll arbeten, inte minst nu när tidningarna skriver att familjerna gått över till blodkorv på heltid pga att alla pengar går till räkningar och annat. Den “vuxna” generationen som snart är pensionärer tror tydligen att den framtida vård- och äldreomsorgspersonalen kommer att snytas ur näsan just när det sk köttberget kommer att behöva den. Men de räknar kanske med billig import av gästarbetare och låglönepersonal från ‘utlandet’ – det finns ju så många desperata flyktingar att välja på som gör vad som helst för att få några timmars försörjning så de kan köpa sig lite nudlar att stoppa i magen.
Ursäkta sänkt restaurangmoms var det.
Hear, hear, Nemokrati! Exakt så. Ibland kokar jag av raseri över deras ansvarslöshet. Jävla 40-talister som vägrat växa upp:€
Sant Unni!
Men politiker tror jag omfattas av detta…
/Tom
Nöjesbloggen
menade att politiker INTE omfattas av detta.
Sorry.
Tom
Aha, det är nog rätt och jag slår nog inte igenom som författare med mitt hobbyskrivande. Jag får väl nöja mig med att ha varit en bra journalist och gymnasielärare?
Droger har jag testat, men de intresserar mig inte.
Jag ska ringa pappa och klaga på att de gav mig en lycklig barndom!Fy,smilie!
Skämt å sidor ligger det allt något i det du skriver!
Unni, eller hur? Det finns så många opportunister där. När rött blev fult gick de över till grönt och nu på bred front till blått, för att inte säga mörkblått. Sen blir det rött igen när det passar. Men ungdomarna får inte ett öre, hur ska de klara sig, och alla andra som lämnas ute i kylan, när de som är vana vid att få allt de pekar på och mer därtill sin vana trogen tror att de är ensamma herrar på täppan. Var det inte de som snackade så mycket om rättvisa.
Jo, Nemokrati, det var de som gick den långa marschen genom institutionerna och nu sitter de och jäser på maktpositioner många av dem. Och har mage att gnälla på de unga som tvingas lida sig igenom det ÄCKLIGA kommersiella helvete de skapat.
Ja, och glöm inte heller Ola Rapace, som du själv utsåg till “superhunk” nyligen
Nä, jag tror att det är så här: Så kallade kändisar blir så avgudade och eftertraktade att de inte vet vad de ska ta sig för, när de hamnar i situationer där av endera anledningen ingen finns där för att upphöja dem till skyarna. Det kan handla om ett möte med en enskild person, eller en publik, eller att de helt enkelt sitter på någon Stureplansbar en kväll och inte en enda människa kommer fram för att be om en autograf. DÅ tror jag att de tar till droger, för att bevara den där känslan av att “jag är minsann inte som alla andra”. Kokain passar ju i synnerhet bra för det syftet, så det är inte konstigt att det är just den drogen som verkar vara au jour i kändiskretsar.
Jag är säker på att alla vi andra skulle gå samma väg, om det inte vore så att vi redan är helt och hållet vana vid att ingen så mycket som tittar upp, när vi går förbi…
Kram
Carolina
Jag tror det beror på den sömnbrist som krävs av dessa människor i sitt yrke i kombination med romantiserandet av dekadent leverne. I kombination med att livet kan te sig fruktansvärd, outhärdligt tråkigt under de rådande premisserna.
mvh
Hej,
Jag tror att “kändisar” många gånger har ett behov av bekräftelser eller endorfin/dopaminkickar och baserar inte sin självkänsla på sig själva som de är utan på titlar och prestationer. Tror säkert många av dem skulle vara i behov av någon form av psykologisk personlig utvecklingsprogram, speciellt de som får stora vingar av alkohol och droger, då en människa med olösta krångliga känslomässiga knutar formade i uppväxtens närmsta omgivningens beteenden som kanske inte alltid var de mest hälsosamma och föredömliga beteenden som de blev utsatta för. Jag säger inte att det är okej att knarka eller supa ihjäl sig om man har arbetat på sig själv psykologiskt, men en person som är medveten om sig själv, sin uppväxts formation, sina föräldrars uppväxts formation, kan förstå hur beteenden har blivit skapta och kan inse vilka som är hälsosamma och ohälsosamma och börja göra nya hälsosammare val och komma in i nya hälososammare rutiner där kanske det är ett måste att ta ett steg ifrån droger och alkohol för att kunna hantera hela den psykologiska personliga utvecklingsprocessen. Oftast en psykiskt välmående person brukar inte få enorma vingar av varken alkohol eller droger och fastnar därför inte lika lätt för det och känner inte samma sug efter känslan av att dämpa omedvetna olösta krångliga känslor. Jag säger inte att en människa aldrig mer kan dricka alkohol igen, men oftast när de väl slutar och arbetar på sig själva, så har de inte samma intresse för att bedöva sig själva och väljer nog något annat hälsosammare i livet.
[...] don’t trust a Boy don’t trust a Boy they Always steal they Always abuse [...]