SEX/CRIME
Jag får ingen rätsida på Assange-caset. Alltså inte om han är skyldig eller ej, det går ju inte att avgöra. Inte heller behöver jag tillägga något om huruvida nampublicering/publicering var etiskt korrekt. Mymlan har f ö skrivit en utmärkt och belysande post kring de frågorna, likaså Deepedition. Men båda snuddar vid det som inger mig ett krypande obehag, nämligen det kvinnoförakt som smugit sig in i efterdyningarna.
Varje gång en högt uppsatt, favoriserad eller respekterad man misstänks för sexbrott/kvinnofridsbrott svallar blodet hos framförallt de hankönade. Och innan man vet ordet av är det det eventuella offret för det eventuella brottet som ska granskas.
Även i fall där en förövare dömts blir den kvinna som s a s satt dit honom misstänkliggjord. Hon har begått brottet att berätta.
För plötsligt tycks det vara ett värre brott att berätta om övergrepp än övergreppen i sig. Många gånger har jag funderat över vad som orsakar denna (manliga) upprördhet kring sexualbrott.
Är det en äkta indignation över den sortens brott det gäller? Eller är det en skräck över att (som man) själv bli beskylld för en så pass skändlig gärning? I så fall finns det ju en överenskommelse om att sexbrott är fullkomligt oacceptabelt. Fast varför avvaktar man inte då tills den misstänkte är fälld eller friad? Och – och detta får mig fundersam – varför vinner den brottsmisstänkte eller utpekade mannen så många fler sympatier och trovärdighetspoäng än den kvinna som berättar eller anmäler?
Beror det på att mannen ifråga har status? Är charmig? Bildad? Snygg? Snäll mot sina barn? Att man helt enkelt inte vill tro att en karl med de egenskaperna skulle kunna våldta, slå eller sextrakassera? Historien visar något helt annat. Sexbrottslingar har inga specifika yttre gemensamma kännetecken.
Eller – hemska tanke – kan det vara så, att det under indignationen mot kvinnor som anmäler våldtäkt och andra sexbrott finns en dold värdering, nämligen den att kvinnor faktiskt får finna sig i sådant beteende? Att de är hysteriska, att de varit med på noterna, ja, att de kanske rentav bara vill hämnas ett avvisande från en man de åtrått? Att brottet kort och gott är en bagatell?
Kanske är det där pudelns kärna ligger. Lite hårda tag får väl kvinnor tåla i allsindar. Rusa till polisen kan man vänta med tills man råkar ut för en Kapten Klänning – ett riktigt monster. Annars har “feminismen” gått för långt och det är männen som är offren.
Än en gång: Jag vet inget om Julian Assange som person, jag är pro Wikileaks och jag tycker att uppståndelsen är djupt beklaglig. Men jag vänder mig starkt mot den begreppsförvirring som börjat råda beträffande dikotomin offer och förövare.
När Bernt Hermele outade kvinnan som anmälde Assange visade han ett uttryck för denna begreppsförvirring. Och gav därmed kvinnoföraktet vatten på sin kvarn.
Update: Och apropå kvinnofientligheten i kölvattnet på Assange-debaklet – läs kommentarerna till Isobels bloggpost, där just den attityden framstår i sin prydno.
Popularity: 57% [?]
Bli min
Hej Unni, Tack för ditt snälla svar på min kommentar. Tyvärr är en av de saker vi lär oss när vi ser vad som hände i Hitlertyskland, Stalins Sovjetunion och i synnerhet i alla krig i alla tider, hur bräckliga våra norm- och moralsystem är, hur relativt lite påfrestning/tryck/grupptryck det behövs för att en människa / man ska börja göra saker helt bortanför vad denna under andra omständigheter skulle tyckt vara rätt och riktigt. Och att det inte går att förutsäga vilka som då situationen står på sin spets faller efter respektive står upp – ofta har de som stått upp för människans värde i skarpa lägen varit andra än de som varit duktiga på att ge verbalt uttryck för principen i mer normala situationer. Så även om jag tycker det var att ta i att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän, så tror jag vi måste inse att ingen av oss kan vara säker på att inte vara det förrän vi bestått exempelvis ett sådant prov som många unga män i Röda armén utsattes för då Tyskland besegrades. Så kanske en del av svaret på din fråga ligger i inte en latent dubbelmoral eller underliggande gammalmodig kvinnosyn, utan snarare i den inneboende bräckligheten i den moral och de värderingar vi faktiskt har. Som ju också leder till att vi har så lätt att dras med i mobbing, utfrysning osv.
Jag läste hela artikeln men förstår inte vad våldtäkten eller det sexuella ofredandet kommer in. Kan det förekomma i de överstrukna raderna?
Såvitt jag vet är det ännu inte olagligt att vara ett svin, kvinnor älskar dessutom svin.
Att säga att AA tycker att det är en mental våldtäkt när människor kallar henne snygging utifrån det här inlägget http://bit.ly/c80fIZ är förtal. Hon skriver att hon blir glad när män ger riktiga komplimenger, men inte när komplimanger blir förolämpningar, och hon har förstås helt rätt i att det finns många vapen för män som vill behålla sin makt. Ett av dem är att täcka över sin kvinnoförakt med “komplimanger” ett annat är att döma kvinnor som anmäler våldtäkt.
“En av de mildare, men mer allomfattande, formerna av könsförtryck är väsandet av ”hermosa” eller ”preciosa” (typ snygging), precis när kvinna har passerat!
De vill inte ha kontakt, eller svar, utan de vill bara visa sin överlägsenhet och rätt att definiera mig. Ingen säger det till mig, utan alltid, ALLTID när jag just gått förbi. Jag är förnedrad. Jag är inte en person.
Komplimanger blir förolämpningar, och många förstår det. Att peka finger framkallarjubel, och att vända sig om och säga ”låt mig vara i fred”, renderar samma piropo flera gånger om. I alla fall den här mannen fattade att det var jobbigt för mig, redan från början.”
Bra, Anna!
Nu har det ju gått ett tag, och Expressen har skrivit mer om vad anklagelsen mot Assange egentligen gäller:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2118961/har-ar-forhoret-med-assange-ord-for-ord
Jo, jag vet att Expressen är en skittidning. För den skull tror jag inte att de blåljuger när de hävdar att anklagelsen består i att Assange medvetet skulle ha haft hål i kondomen när han haft sex.
Är det verkligen svårt att förstå att kvinnan i det här fallet ifrågasätts? Att anklagelsen kan kännas lite…långsökt? Är det verkligen svårt att förstå hur män i allmänhet kan känna ett visst obehag över att en sådan anklagelse eventuellt kan rubriceras som “våldtäkt” och alltså resultera i fängelse? Tycker du, Unni, att det är rimligt?
Anonym, jag kan och vill inte ta ställning till Assanges ev skuld. Det han säger i förhöret är ju dessutom en partsinlaga. Jag tycker att hela affären känns mycket olustig och ogillar både spekulationerna och de kvinnofientliga kommentarerna runt det hela.