DEN DÖENDE MEDELKLASSEN
Jag är egentligen för trött för att skriva, men nu sitter jag här och hör helikoptersmatter som torde komma från någon avdelning av det där jääävla bröllopet. Och jag kan verkligen inte ens förmå mig att slå på teven.
Allt jag redan tänkt har Lena Andersson formulerat så perfekt som det bara går, i DN. Hon skriver om den total(itär)a kärleken, denna heteronormativa tvåsamhet som nu även blivit homonorm. Peter Jöback berättade glatt i P1:s Stil om sitt stundande bröllop, halleluja.
Inte många ifrågasätter längre äktenskapet och kärnfamiljen, den gamla kvinnofällan. Vi rättar oss i ledet och tar sikte mot altargången. Nästan alla lånar ut sig till det kungliga jippot, ty vem vill förneka kärleken, det vackraste som finns? Till priset att vi låter bli att tala om allt som pågår i kärlekens namn.
Vi vill leva i en dröm. Särskilt nu, när demokratin håller på att vittra samman i dess mest väsentliga avsnitt, och därför är det svårt att inte hemfalla i misantropi.
Likriktningen är fanatisk. Jag skulle ut och köpa en bok efter att jag kastat runstenen till läsplatta i väggen. Det gick inte. I det konforma och knapphändiga utbudet trevade jag efter en roman med bett, med samhällskritik, som gestaltar andra sorters livskvaliteter än dem som bjuds ut i nystartade tidningen Blossom (bläääh!) Och nej – nämn för fan ingen deckare nu, tack! Men jag kom inte förbi travarna av böcker som alla speglade dessa, i mina ögon, förvridna medelklassvärderingar som jag fått så fett med nog av.
Och valrörelsen gör samma sak. Speglar den enorma medelklassen som har växt och växt och nu håller på att växa ihjäl sig. En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati. Sorgligt men sant är ju att diktaturer fungerar bra om befolkningen har det gott ställt i materiellt avseende.
Det är inte en slump att självhjälpsindustrin vunnit så stor terräng under det senaste decenniet. En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste. Då drar livscoacherna in som en gräshoppssvärm och erbjuder intravenös lycka medan de mjölkar myndigheter, företag och privatpersoner på slantar som kunde ha gjort nytta för ensamstående mammor och unga människor födda på 80- och 90-talen som nu klöser på väggarna.
Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.
Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.
Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.
Sleep well!
Popularity: 49% [?]
Bli min
Bra skrivet Unni. Reflektion, djupare existentiella funderingar och kritiskt tänkande är tyvärr rariteter år 2010, när människor fåfängt och förgäves försöker släcka törsten efter omedelbar bekräftelse och snabba kickar i floden av snuttifierad kunskap. Informationssamhället kommer trots sin potential på många sätt att gå till historien som upplysningens kontrast – en själslig och intellektuell nedsläckning.
Tack, Daniel, för att jag slipper gå ensam i mörkret
Kanonbra Unni! Produktion – konsumtion – västvärldens Gudar! Istället för mötet, kärleken och samtalet.
Det var vackra, men hemska ord. Om det finns ett korn av sanning där(vilket jag är övertygad om är en underdrift av vad som finns där) så är det en dyster framtid vi går mot. Men jag vill tro att vi kan ändra på oss. Förnya oss. Det finns alltid hopp och alltid något att göra åt hoppet.
En halv miljon människor ute på stan för att hurra för bröllopsparet. Avslappnat och vänligt. Behöver monarkin mer stöd än så? Samtidigt: Kultureliten – längre bort från samhället och folket än någonsin. Sitt gärna hemma och sura, det blir trevligare för oss andra då.
[...] intressanta aspekter på prinsessebröllop: Unni, Johan, [...]
Om du bara tar ett litet steg till, angående hur pengar skapar och får sitt värde, så tror jag att du kommer att uppleva din sammanhangssyn långt mera helande.
Det finns också tankar bakom mycket av förloppen i tillvaron även om de inte torgförs.
Vill du förtydliga lite, Carl?
Hej Unni,
Ljuvlig misantropi
P.
[...] och visa på en, som jag ser det, fullt möjlig utveckling. Igår skrev Unni Drougge skrivit en annan dystopi, men en som ligger mycket nämare i tiden än min framtidsberättelse eftersom hennes utspelar sig [...]
Ja, Patrick, det är ganska skönt att inse att mänskligheten suger.
Den här ‘middagen’ som regeringen bjöd ‘bröllopsparet’ på (plötsligt heter det inte brudparet längre – och Victoria leddes till altaret av pappsingen) – gör att det hela blir lite mer politiskt än vanligt, och med en högermärkt regering blir det också högermärkt. Samtidigt sysslar regeringen i skymundan med obehagliga saker i ministerrådet – som att säga ja till “EU instrument for spying on ‘radicals’” – GestapoII skulle man också kunna kalla det för se http://euobserver.com/22/30273. 30-talet går verkligen igen -högerextremismen marscherar fram i Holland, Belgien, Storbritannien – och regerar redan i Italien, vilket är anledningen till att “Smile29″ gick igenom i EP – EP blir alltså den plattform där högerextrema kan samlas och lätt som en plätt få igenom sin antidemokratiska agenda – Gallorapporten har redan gått igenom.
[...] sanningar som övervintrat sedan sjuttiotalet ställdes mot mina ifrågasättanden. Samtidigt, och nästan utan undantag, så hade dessa tidigare revolutionärer nu dyra hus eller stora och renoverade lägenheter. [...]
Thank God för Unnis röst i cybern – (Hon) Du slår verkligen huvudet på spiken. Skarpt reflektion “tummen upp”
Hej Unni, vad skulle du göra om du blev rik och du hade 100.000 i månaden att leva på? Man måste väl ha varit lite fattig för att förstå att pengar inte är allt. Vad skulle du göra, köpa, hur skulle du leva om du hade sådana kulor som ramlade in varje månad?
Tack igen Unni!
Vilken markering av eliten och etablissemanget! Där ska skåpet stå!
Otäckt!
Mats Carlsson
Jag minns att tyskarna som skrev Globaliseringsfällan på 90-talet använde uttrycker “Tittytainment”. dom har nyligen gett ut en uppföljare.
Tyska professorer brukar säga det bäst och mest
http://www.youtube.com/watch?v=GfuY5Q0BSBM
Tack, Butch, tack Mats! Tack, Moi Marie! Och tack, trogna och klarsynta Nemokrati! Inte ge upp, inte ge upp, inte ge upp …
Well said! Var är idealisterna i debatten? Var är politikerna som talar om vad som verkligen betyder något för individen? Ge mig något att tro på!
Folk tror på det som finns i deras plånböcker, Essie
Ska inte Funni kommentera Malin Ullgrens och Demirbag Sten vendetta på DN?
Hej Unni!
Idag är första dagen i mitt liv som jag läser din blogg. Den är ganska häftig och speciell.
But, to the subject. I en värld så långt ifrån urtidsmännsiskans leverne är det inte så konstigt att vi dränker våra tomma liv med saker, som om vi tror att det kommer göra oss hela och värdefulla. Precis som du säger så är det inte förens livet ställer oss öga mot öga med döden som vi vaknar upp ut vår dvala för att se hur det verkligen är, eller borde vara med öppna ögon. Eller så är det inte alls så. Vissa kanske är fullkomligt nöjda med kapitalism och rasism, medans halva världens befolkning svälter och varje dag handlar om vad det handlade om för för flera hundra år sen: att överleva.
Svammel, svammel. Det är iallafall uppfriskande att bara fundera över det, även om det kanske inte alls är så. Konspiratoriskt, liksom.
Kram
Kram & tack, Ida!
[...] – DEN DÖENDE MEDELKLASSENJune 19, 2010 – Unni Drougge skriver klockrent, som alltid. Kan inte riktigt avgöra om jag [...]