Det är 33 år sedan du och pappa separerade nu. Jag var 4 år och min bror var 7. Jag minns att mina mostrar hämtade oss och att vi åkte hem till mormor och morfar. Jag minns att när pappa var full och gissningsvis våldsam (man lämnar inte hemmet i vild panik utan att det finns en anledning) sprang vi in till grannarna. Jag tyckte om att komma in dit. Hos grannarna pågick det ju ett normalt familjeliv. Och när man är 3 - 4 år så tänker man ju på ett litet barns vis och inte som en vuxen.

Och åren går, 1 och 2. Man fortsätter att bo någon annanstans än hos pappa. Men man har ändå kontakt med honom. Och man älskar honom. En pappa som visserligen är som ett stort barn själv vissa gånger men som man älskar ändå. Hur full han än är när han ringer. Trots att man vid 15 års ålder får veta att han skulle kunna ligga med en. Han är den pappan man har och ingen annan.

Och när man står vid hans kista vid 33 års ålder så inser man att man inte vet vem man sörjer mest:

Den pappan man hade eller den man aldrig fick…

Men man tänker på alla de uppsatsböcker man hittat i pappas lägenhet. Och man tänker på att den som kommer en till mötes där inte är den våldsamme och rasistiske fyllbulten till far man hade.

Det är pappa.

Pappa Nils.

Pappa Nils som växte upp i Ystad och hade drömmar om att bli lokförare.

Så nu står jag rakt, visst.. men något ensam. Snart blir ungarna stora och då blir de ryggraden i familjen.

tack howl . xxxkram

Låt dem inte förpesta din tillvaro. De sitter bara fast, och vill snärja dig i samma sörja som de sitter fast i. Låt dig inte dras ner.

Gå därifrån.

Gå vidare.

Det finns andra människor att spegla sig i.

Det har inget med att göra att du är en ‘rebell’ som behöver straff och uppfostran. Det är dina elaka släktingar som behöver uppfostras. Glöm inte det - för det är sant.

Du är bara en helt normal människa som vill bli väl behandlad. Det har du rätt till - GLÖM INTE DET.

Hur kan man använda sin medvetenhet? Jag blir avskydd av män, i min familj också - min morfar,pappa och bror. Jag är en obekväm uppstudsig kvinna. (var fanns dom när soc anmälde styvpappan för övergrepp?….ps han dog i en motorcykelolycka, tack karma.)

Man känner väl igen sig. Förstår. Ser vad som händer. Hur länge ska man kleta runt i detta? Upp till kamp? förstår att man kan känna sig less och maktlös när det verkar vara norm.

Jag tror lite på att sprida ryktet. Misshandlarmän gillar inte att andra vet om vilka monster de är, för det verkar så fegt att slå kvinnor och barn. Men dom kan ju lätt bara säga att kvinnan är psyksjuk plus hennes slampväninnor.

Men barn ljuger sällan. Mina barn var inte sena att berätta för sin pappa ( en annan kvinnomisshandlare ) om helgen och vad som hänt och vad som sas. Vet inte om det var bra, lite gossip bara, “vet ni att han slår henne!” Det är ju inte så ovanligt. Kan nog tillochmed få vissa att känna “phu..det är inte bara jag…”

Problemet är svårhanterat. Som med pedofiler. Man försvarar sin familj. Vill inte se eller erkänna att någon vill en illa (för det kan dom väl inte vilja?måste finnas anledning.)

Nej jag ska kanske sprida lite skit om honom? Som att lilla jag kan få hans jobbkontakter att avsky honom och bojkotta. Nej, man sitter i en återvändsgränd. får hoppas på Karmasmäll.

Han, idioten, tog ifrån mig en god vän. Jag skulle kunna kontakta farliga människor för uppgörelse, allvarligt, jag skulle kunna göra det. Hon och barnen skulle få det bra, han ger dom inget förutom ekonomi. (som han vill bli behandlad som gud för..)
Men jag är för lam. Vill inte skada folk.

Inte heller kan jag tjata på henne, hon vill leva på och glömma. Jag vet hur det är. Min mamma sa att jag bara kan finnas här, när jag träffar henne få henna att skratta och ha kul. Visa att det går och att det är FETT SKÖNT ATT VARA FRI! Göra och träffa vem man vill.

Amen. fyyyyyy faaaaaan för självutnämda elaka gudar.

Bless / ha det bra/ från mig, överlevare från misshandel och övergrepp när jag var liten tjej. Står rakt nu. /mia xxxx