Kom i samspråk med ett tyskt par i äldre medelåldern som bor högst upp i huset på bilden. De är trevliga, jag brukar se dem vid frullen och vi har gnällt lite tillsammans över den sugiga uppkopplingen som lägger av typ varannan minut.
Men idag bjöd paret mig att slå mig ner vid deras bord. Och strax kom en strid ström av klagomål över detta land som är en av parets anhalter under deras halvårslånga resa kring klotets varmare trakter.
Thailändarna var lata. De städade inte rummet – eller gjorde nåt annat heller för den delen – om de inte blev tillsagda. De slängde inte sopor. Och de skjörtade upp en när man skulle åka taxi. Ett hundra bath per skalle hade de krävt när paret ville åka till Lonely Beach (nästan hela öns längd). Ånej, då fick det vara. Själv betalade jag gladeligen 150 bath för att få färdas dit igår och tyckte det var billigt.
Men nej, det tyska paret skulle inte kunna tänka sig att stanna här en längre tid, beroende på “kulturen här”.
Jag inflikade att de kanske såg ner på oss, som bara kommer hit och kräver billig service, men fick inget gehör alls. Det tyska paret traggade vidare om hur dyrt allting var. Attityden överlag bland västerlänningar som förlustar sig kungligt med sin hårdvaluta har en märklig frånvaro av självkritik.
Och jag undrar. Tänker de inte på hur thailändarna uppfattar oss? Ju längre tid som går, desto mer växer mitt självförakt. Här ligger feta, fula, tatuerade vitingar i drivor, dricker billig thailändsk öl, får massage och frossar i allt som vita stränder, turkost hav och tropisk värme erbjuder för en ringa slant.
Ibland kommer en ölkaggad gubbe med en näpen, knappt byxmyndig, thailändsk flicka i handen. (Och ändå är detta en ö ganska fri från den prostitution som annars är legio.)
Jag tycker inte att thailändarna här är så vänliga och öppna som många har sagt att de är. Och det gläder mig. I can’t blame them!
På flygplatsen i Bangkok träffade jag en thailändsk kvinna 40+ som rest hit för att träffa sina barn. När hennes man dött för många herrans år sen träffade hon en svensk man som tog hem henne till en stad i Sverige. Nu är han 76 år och handikappad och hjälplös. Kvinnan vill lämna honom men har inte hjärta att ta steget. Hennes händer är förstörda av att hon åker runt på marknader i Sverige och gör små flätor i håret på barn. Med de inkomster hon får av den sysslan försörjer hon gubben.
Det var vad en thailändsk kvinna fick ut av vår västerländska “kultur”.
Popularity: 8% [?]
Egentligen är jag alldeles för varm och sandig och harmonisk för att sitta här på en träaltan i det bästa rummet av alla bästa ställen här på Koh Chang och blogga samtidigt som solen sänker sig över havshorisonten rakt framför mig.
Men here’s the news: Jag är en hippie!
För er som eventuellt blir besvikna över …
Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm …
Så föll det på min lott att skildra julaftonsfirandet hos moderkakan. Plikttrogen som jag är kommer således mitt utlåtande här.
För att vi inte skulle bli sena hade mödernet krävt vår inställelse redan klockan tolv, vilket gav såväl mig som mina syskon onödig ångest. Med andan i halsen infann vi oss mellan 12.30 och 13.00. …
Eftersom moderskapet är så nonchalant med denna blogg ser jag mig nödgad att ingripa för att redovisa årets lussebak.
Vi infann oss samtliga trots mors hot om att inställa begivenheten då vi, som hon uttryckte det, var så slöa med att osa. Men hon borde ju vid det här laget veta att vi sällan missar …
Usch, varför påbörjade jag denna långa redogörelse för begynnelsen av mitt skrivarliv? Leker jag Min kamp?
Men okej, tärningen är kastad, så här kommer fortsättningen på förra posten om mina skrivkrämpor:
Fiasko, ja. Min roll som föredragshållare på diverse konserthus i Sverige tillsammans med namnkunniga komiker, publicister, hälsoguruer o d inleddes med ett magplask. Jag befann …
Jag yttrade mig negativt i en kvällstidning om Ranelids medverkan i Melodifestivalen vilket väckte ont blod hos några av hans tillskyndare, däribland Alex Schulman, som twittrade följande:
“Så märkligt att unni Drougge – mästerpajasen numero uno, urmodern av pajasar – kallar Ranelid för pajas för att han ska vara med i schlagern”
Denna tweet följdes av …
Ja, nu är väl spänningen olidlig, he he. Jag hade ju lovat att berätta hur det till slut blev med den där konstiga romanen som bara kom rasslande ner från universum.
Som jag betraktade som ett mästerverk.
Som mitt förlag refuserade.
Som ett annat förlag valde att ge ut.
Min nye förlagschef var en hygglig prick, en som …
Så var vi då framme vid detta märkliga som inträffade när det mesta såg ganska dystert ut. Samarbetet med exmodellen blev alltmer ansträngt av skäl som jag av hänsyn till henne inte vill redovisa här. Men ett av skälen var att jag blev hals över huvud tokförälskad i en snubbe som hängde på en …
Som jag skrev i förra posten hade alltså mina värsta farhågor besannats. Förlagets tystnad berodde på deras obeslutsamhet inför min tredje roman, den bok som hade givits mig som en kärleksförklaring från rymdens alla stjärnor. Och kärleken var inte besvarad!
Förläggaren motiverade beslutet med att den nya romanen skilde sig från de två föregående och …
Då var det dags att rekapitulera vad som hände när jag skrivit min tredje roman. Med darriga händer skickade jag det tjocka manuset till mitt stora förlag som f ö just hade fått en ny chef, en kvinna som var både parant och charmant. Jag funderade på olika titlar. Lodjuret var ett ledmotiv, så …
Lägg till min blogg i din RSS-läsare. |
Prenumerera på min Twitter-feed. |
Mejla mig. |
Bli min Facebook-kompis. |
Donera eller prenumerera. |
