Allmänt »

De gånger jag besöker den såkallade landsorten blir jag tvungen att fejsa en verklighet jag egentligen skulle må bättre av att vara okunnig om. Ignorance is bliss.

Det börjar redan i avgångshallen till tåget eller flyget. Igår var det tåget.

Pressbyrån. Först ylar dagens löp ut sina “nyheter” som kan förtälja intressanta ting som att en Bonde-söker-fru-kvinna gjort slut med en Fadde. Därpå, när jag inhandlat proviant, måste jag passera Pocketställets snäva urval av böcker som därmed blir kommersiella. Just nu trängs en gubbsjuk amerikansk deckare (som GW gör reklam för och kammar hem vinstandelar av) med true stories, exempelvis en bok om varför Jessica Andersson har så ledsna ögon. Jag köper tidskriften Filter för 69 spänn – lika dyr som en pocketbok – och kliver ombord på ett skraltigt gammalt tåg som det angivna X2000 blivit utbytt mot. Ett tåg som går betydligt långsammare och där mycket av den komfort som min uppdragsgivare betalat för, exempelvis fungerande toaletter, saknas.

I högtalaren ropas detta faktum ut, men utan ursäkter eller erbjudanden om kompensation åt resenärerna. De som ska byta tåg missar anslutningarna, de som ska på möten kommer minst en timme för sent. Jag börjar läsa Ika Johannessons eminenta artikel om “det manliga geniet” Micke Persbrandts alltid lika ursäktade beteende - han drar ju in pengar.

Och undrar varför folk inte blir förbannade.

Bredvid mig sitter två damer i övre medelåldern, representanter för det kulturbärande skiktet. Den ena läser Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande roman, den andra läser Michail Bulgakov. Jag frågar:

Är ni inte förbannade? Jo, skrattar damerna. Men vi är så vana nu, det är ingen idé att bli förbannad.

Vi har alltså i Sverige, denna en gång så stolta välfärdsstat, under de senaste femton åren gått igenom ett totalt genomgripande systemskifte där Marknaden har blivit en självlysande ledstjärna. Allmännyttan är snart ett minne blott. Lönsamheten allena styr varje prioritering. Således har SJ inte råd att kompensera resenärer eller laga trasiga toaletter. Detta kan tyckas futtigt, men det gäller precis jävla överallt. Skolor, vård, sjukförsäkringar, bostäder, name it.

Och folk orkar inte vara förbannade.

Jag anländer till Trollhättan, där Saabångesten dallrar i luften. De kulturbärande kommunanställda damerna har anordnat lunchuppläsning av två författare. Till det serveras soppa. Rusning. Inte. Nej, det som drar folk är Folkets Hus-anordnade hitkvällar där kända och okända förmågor sjunger schlagerlåtar. Min medförfattare berättade om en bokhandelssignering i en liten stad dit Guillou också var inbjuden. Inte ens han lyckades kränga mer än fem böcker. Folk vill ha underhållning, helst intravenöst. En av arrangörerna från igår nämnde ett event i Göteborg dit de bjudit en skådis, regissören och ännu en ur filmproduktionen Snabba Cash för att de skulle snacka om den kommande filmen. Publiktillströmningen uteblev helt. Kort därpå hade filmen premiär och folk undrade över eventet, som då redan ägt rum. Är ni med? Folk vill ha underhållning som överröstar allt annat.

Jag återvänder till den uppgivenhet som brukar avsluta varje diskussion om hur man ska få “folk” att vakna upp, göra motstånd, tänka själva och protestera. Detta folk som följer starka ledare, lyssnar på den som skriker högst, köper enkla lösningar, tilltalas av lättsmält underhållning men som genom sitt stora antal bär upp viktiga samhälleliga funktioner, denna anonyma massa oroar sig de intellektuella för. Utan den kan inga verkliga samhällsförändringar äga rum. Men för att nå det breda folkliga lagret måste man tilltala det. Och där stupar eliten.

I besvikelse och avsmak vänder de sig alltmer inåt, mot likasinnade, och även denna krets krymper. Isobel är ett exempel på det. I sitt försök att forma en ny liberal teori och genom ett gradvis undanglidande och avståndstagande från även de grupper hon har en hel del åsiktsgemenskap med, upprepar hon många intellektuellas historiska misstag. (Förutsatt, givetvis, att ambitionen är att åstadkomma förändring.) Resultatet blir att man målar in sig i ett hörn.

Inga jämförelser i övrigt, men när Hitler började vinna terräng vände många intellektuella honom ryggen med försvaret att hans dumheter skulle falla på sin egen orimlighet. Så dumma var ändå inte människor att de skulle nappa på det betet. Så dumma var de.

Hur plågsamt det än är att kliva ut i den folkliga terrängen, borde de intellektuella ändå göra det mycket oftare. Att tala med bönder på bönders vis är inte så lätt som det låter, men vem fan ska göra det? Ska Paulo Roberto göra det? Eller ska man överlåta uppdraget åt gaphalsiga mediemakthavare? Åt lustigkurrar? Eller tror Isobel med svärm på en mental nedsippringeffekt när hon på ett exkluderande vis för fram sina tankar om frihetlighet – tankegods som jag själv alltid djupt sympatiserat med?

Vi står ännu inför ett paradigmskifte och intern kritik måste få förekomma bland dem som vill vara med och påverka detta, men det vore jävligt synd att upprepa sjuttiotalsvänsterns misstag, då de började föröka sig genom delning, vilket kulminerade i boken Behöver vänstern gå i terapi? Så blev det. Vänstern var ett lost case.

Rörelsen kring för framtiden avgörande frågor om integritet, övervakning, autonomi, miljö, social rättvisa och välfärd behöver organisera sig bättre och finna gemensamma nämnare snarare än interna meningsmotsättningar. I alla fall i nuläget. Diskussioner och tvivel ska fördenskull inte uteslutas, men fokus måste ändå ligga på att nå ut med budskapet på ett så lite tillkrånglat sätt som möjligt. Piratpartiet har haft en släng av hybris och lidit av en blind tro på att nätet är forumet über alles för deras tilltänkta anhängare. För mycket internt käbbel kommer emellertid, när valet närmar sig, att plockas upp av prasselmedia precis som när F! skulle gå till val.

Politik är ett spel. Tyvärr. Men vi måste deala med de befintliga spelreglerna en bra bit in på resan. Sedan kan vi utvärdera och käbbla. Gör vi det nu kommer rörelsen att kvävas i sin linda. Det skulle bara vara förjävla sorgligt.