Filmen Äta Sova Dö av Gabriela Pichler måste ses! Denna rulle är ett litet mästerverk i nyansernas konst och samtidigt ett rött spjut i röven på ett förljuget myndighets-Sverige.
Filmen utspelar sig i en gudsförgäten skånsk bonnhåla, men kunde lika gärna ha ägt rum i avfolkningens Norrland. Huvudpersonen Rača, som spelas med gudomlig självklarhet av den hittills okända Nermina Lukač, är en 20-årig tjej från Montenegro som kom hit som ettåring med sin pappa och måste försörja sig själv och honom på den bullrande och kalla grönsaksfabriken där hon lär sig att väga upp 125 gram ruccolasallad med bara handen. Ständigt svävar nedskärningarna och uppsägningarna över hennes och hennes arbetskamraters huvuden och får dem att jobba så hårt och effektivt att de ironiskt nog avskaffar sina egna arbetstillfällen.
Låter det trist?
Jag lovar att det inte är det minsta tråkigt. Detta är nämligen inte den svenska socialrealism vi vant oss vid. Det är Sveriges svar på Winter’s Bone, med ungefär samma skillnad som den mellan amerikansk country och Kicki Danielsson – inga jämförelser i övrigt. Vi får möta ett Sverige så fult, så försummat och så hjärtskärande verkligt att den enda trösten blir en av nöden tvungen gemenskap på den lokala pizzerian.
Upphovskvinnan Gabriela Pichler har med genial exakthet och skicklighet mejslat ut byhålans karaktärer och dess interiörer till en mänsklig mosaik som får alla fördomar att brista. Detta är en film för både rassar och antirassar.
Račas verklighetsanpassade och osentimentala replik när hon söker jobb som brandskyddskonsult är oslagbar. Den går typ: ”Du kanske tyckte att mitt namn lät så där arabiskt eller så, men jag är svensk. Alltså, till sättet också.” Eller när nån gubbe på pizzerian kläcker ur sig nåt nedsättande om muslimer och Rača säger: ”Men så kan du fan inte säga! Min pappa och jag är ju muslimer.” Och sen är det inte mer med det.
Men framförallt är Äta Sova Dö ett enastående kvinnoporträtt. Aldrig har svensk film gestaltat en sån kvinna, en tjej som bara är den hon är, utan krusiduller och påklistrad femininitet, en rustik och jordnära juggebrud med stort hjärta och ett jävlaranamma som KROSSAR varenda en av de kvinnoroller som erbjuds i den gängse filmfloran.
Det känns som en absolut rättvisa att filmen erhöll publikpriset vid filmfestivalen i Venedig.
All kredd åt Pichler och åt teamet! Och se filmen – det är en mycket sträng order!
Popularity: 58% [?]
I tunnelbanan möts jag av en stortavlekampanj med en blond kvinna som skrivit en ny kriminalroman vars titel är Mercurion eller nåt liknande. Har aldrig hört talas om henne.
På en tågresa till Skåne läste samtliga i min vagn Mari Jungstedts senaste, en av de titlar man omöjligen kan missa, ens om man bor under …
Kan du inte skriva en sån där vanlig deckare?
Detta och liknande förslag har haglat över mig under årens lopp. Tipsen har varit välmenta och alltid haft underbetydelsen: Skriv en skitbok och bli rik!
Svaret är att jag inte kan. Nu må det vara hänt att det finns folk som anser att jag redan skriver skitböcker, …
Om ni verkligen vill tappa hakan över svenskt rättsväsende och få inblick i en av vår tids stora rättsskandaler, då ska ni läsa historien om Peter Sundes nådeansökan. Sunde var talesman för The Pirate Bay och dömdes med buller och bång till både fängelse och ett hisnande bötesbelopp som nu gjort honom skyldig staten …
Litteraturkritiker är, som jag nämnde i förra posten, både kunniga och intresserade, men styrs precis som alla andra av inlärda normer.
Jag brukar roa mig med att föreställa mig en Strindberg av idag – hur skulle hen tas emot av kritikerkåren? Förmodligen på samma sätt som då Strindberg levde. Piskan ven runt honom och många …
Professionella kritiker är för det mesta både bildade och pålästa och har ett brinnande intresse för kultur.
Men majoriteten av dem är låsta vid konvention och tradition. Dessutom vill de tillhöra flocken och försäkrar sig ständigt om en grundläggande samstämmighet i vad som utgör god smak.
Den goda smaken omfattar även stil och attityder hos personerna …
Var var vi? Jo, jag nämnde i förra posten det här med att person och verk inte kan skiljas åt.
I längden skymmer det sikten. Vilket märks tydligast i de fall av kommersiell litteratur där författarnamnet täcker minst halva omslaget. Men även i finrummet kan upphovsmannen ikoniseras så pass mycket att kritikerna blir blinda inför …
Det är oundvikligt att intressera sig för människan bakom ett verk man gillar. I vissa fall kan rentav en konstnärs levnadsöde framstå som ett konstverk i sig, som i fallet Arthur Rimbaud eller Oscar Wilde. Wilde ville göra ett verk av sitt liv, sa han, och skildringar av hans sorgliga öde har blivit minst …
Tänkte bara knattra ner lite lösa tankar från dag till dag och se hur det funkar. Och jag uppehåller mig kring kärnan i mitt liv – mitt författarskap, som jag sen länge varit gift med.
Idag kan jag också blicka tillbaka och göra små utvärderingar utan den blindhet som kallas nuet. Men det är inte …
Jag tillåter mig vara en aning självcentrerad och publicerar därför stolt ett mejl jag fick som illustrerar en snedvriden men tyvärr ganska utbredd syn på mig. Det fina med mejlet är att personen ifråga valde att bilda sig en egen uppfattning.
Hej!
Laddade ner en bok av Dig. Efter ett tag blev jag lite fundersam. Googlade …
Skugge & Co anordnade den sista kulturaftonen för säsongen på Teater Brunnsgatan 4, med ämnet Kultureliten och Verklighetens folk – vad är egentligen bra kultur?
De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.
Den här gången slapp …
Lägg till min blogg i din RSS-läsare. |
Prenumerera på min Twitter-feed. |
Mejla mig. |
Bli min Facebook-kompis. |
Donera eller prenumerera. |
Hårda Berit ännu hårdare
Läs recensionen på Dagens bok!
